Använd din röst annars kommer de utnyttja din tystnad!

Trots den varma försommar årstiden så sveper det kalla otäcka vindar över vårt land... 

Det än egentligen illa nog & en otäckt känsla att idag behöva vakna upp till ett Svearike där SD igår gick upp mer än något annat parti i vårt land... 

Sen att få se att valdeltagandet var under 50% är en skymf mot varenda individ både i världshistorien & i nutid som kämpat/kämpar för sin rätt att få rösta... Fatta att folk dör för sin rätt att få göra sin röst hörd & här i väst kastar vi bort samma rätt! 

Vad har hänt??? Har vi blivit så jäkla bekväma & lat att vi inte ens pallar att bry oss om oss själva? Eller är det så att vi tänker "det kvittar vad jag röstar, det händer ju inget ändå" eller är det så att "vi inte hann gå & rösta"... 

Oavsett vad din (du som inte röstat) anledning är så vill jag bara säga att det är rakt av pruttdumt!!! 

Att komma & säga att man inte hinner gå & rösta när man han kunnat förtidsrösta i 3 veckor är bara rena rama bullshit! 

Till er som inte palla gå & rösta eller ni dom tycker att det ändå inte gör någon skillnad...säg mig, hur känns det för er att vakna upp idag med ovissheten om hur valresultatet hade blivit om ni pallrat er iväg?!?? För mig skulle det varit en vass bitter smak i munnen... Vi andra kan iaf tänka att vi gjorde vad vi kunde!!! 

För en sak som vi kan va jäkligt på det klara över är att SD-anhängare har gått man ur huse för att göra som röst hörd... & de lyckades... de har haft möjligheten att utnyttja din tysta röst...

Det kommer ett nytt val i september, närmare bestämt den 14:e... Skriv in det i kalendern redan nu så du hinner gå & rösta, har hunnit inse allvaret eller hunnit få upp kondisen lite så du pallar... 

"The Only Thing Necessary for the Triumph of Evil is for Good Men to do Nothing" /Edmund Burke

Avslutande del: "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

För att avrunda min "lilla debattserie" ;) så tänkte jag nu ge lite konkreta tankar på vad jag tänker bör ses över i vårt avlånga land... 

Socionomutbildningen... Visste du att när jag gick min utbildning (x-ades för 11 år sedan) så fick vi ett enda "fall" inom socialtjänsten att jobba med... Ett enda!?! Med tanke på att de allra flesta socionomer påbörjar sin karriär på ett socialkontoret så är det på tok för lite... Man måste få lära sig utreda mer! 

Jag menar polisen får ju lära sig en hel drös med självskydd & annat nyttigt med att möta svåra situationer... 

När det är skarpt läge för polisen går de in med kevlarväst, oc-spray & draget vapen... 

När det är skarpt läge för socialtjänsten går vi in med en kollega (om vi inte fått med oss en polispatrull) & hämtar familjens barn... Vi har inga vapen eller skydd... 

Ingen på min utbildning förberedda mig för hur jag ska reagera när en våldsam förälder hoppar upp på min rygg & knytnävar mig frenetiskt i nacken för att jag försöker få med mig dennes apatiska barn från rummet... 

Mitt förslag är att göra socionomutbildningen mindre teoretisk & mer praktisk... 

Jag minns en föreläsare extra väl från min utbildning... Han hade två teser som blivit mina deviser i mitt yrkesliv... 

"- Tänk att varje ord du som myndighetsperson säger & varje beslut du tar ska du kunna läsa på löpet imorgon & svara upp för hur du resonerade när Janne J ringer med fradgan rykande runt munnen."

& den andra som är ännu viktigare & som jag tänker på minst ett par gånger i veckan:  

"- Tänk på vad du ska svara lilla "Kalle" när han 20 år senare ringer upp dig & frågar varför du inte gjorde något! Du visste ju!"

Visst suger det till lite i maggropen när man läser det!!! 

Det är lättare & svårare att vara en tillräckligt bra socialarbetare beroende på vilja förutsättningar man har... 

När jag jobbade som socialsekreterare & hade som flest egna ärenden så räknade jag till 38 ärende... Tänk då att det är = 38 barn, 76 föräldrar, 38 skolor, 38 lärare + en hel drös syskon & släktingar... Inte helt sjävklart att vartendaste barn blev sedd lika mycket... 

Jag hävdar ovikligt att det får inte handla om slump att vissa barn utreds mer eller bättre... Det får inte hänga på enskilda individers dagsform eller kreativitet!!! 

Mitt förslag för att minimera den risken är att man inför nationella checklistor & rutiner som är bindande för alla socialtjänster... 

Koppla det med min tanke, som jag tidigare haft, om att det ska finnas en särskild "barn-pengapåse" som är nationell så att det inte handlar om varje enskild kommuns ekonomi... 

Lagstadgad att varje kommun måste ha en "ärendekommission", typ som de ha inom landstinget när de tar upp "svåra ärenden"... En grupp människor som gemensamt tar besluten... Det ska finnas med beslutande representanter från soc, polis, sjukvård & förskola/skola... 

Ge alltid en vid bordet i uppdrag att ha en avvikande åsikt, bara för att motverka att man klappar sig själv  på ryggen... En person som inte tar hänsyn till kostnader eller arbetsbelastning, utan  ENBART till barnets bästa... 

SSR har skrivit en superbra artikel med några punkter till förbättring... Den är så mitt i prick att jag klipper in lite av den här... 

"Det som hände i Karskrona är djupt olycklig och sorgligt. Hur kan vi se till att det inte händer igen?"

De påtalar att var 3:e handläggare inom social barnavård är nyanställda & 7 av 10 chefer har jobbat mindre än 3 år... Detta visar att jobba med barn inom socialtjänsten har blivit ett genomgångsyrke... Det är få som orkar stanna kvar utan väljer att lämna för annat mindre tungt jobb... 

Detta nästa stycke är så bra så jag valt att kopiera in hela alltet (det är tagit från ovanstående artikel): 

"Akademikerförbundet SSR vill införa tjänster som specialistsocionom i alla kommuner. Specialisten ska enligt vår modell ha socionomexamen, minst sju års erfarenhet av social barnavård och en specialistutbildning inom barnområdet (60 högskolepoäng).

– Med specialisttjänster förväntar vi oss att chefer och socialsekreterare får stöd. Arbetet blir mindre tungt, fler vill stanna kvar och utvecklas i yrket. Kort sagt, ett bidrag för att minska personalomsättningen och säkra kvalitén, fortsätter Heike Erkers."

Bra!!!!!!!!!! 

Att jobba som socialsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt... Det är även ett av de konstigaste jobben du kan tänka dig... 

Du kommer till kontoret en dag med en tänkt agenda... Det är mer sällan än vanligt att du får gjort det du hade tänkt... Ofta händer det något, ibland små kriser & ibland totala hårdsmältor... 

Jag skulle kunna berätta historier för er som ni ALDRIG skulle tro har hänt i verkligheten... Ni skulle hävda att jag hittat på... & "tyvärr" handlar detta inte bara om familjernas egna reaktioner utan även om hur vi myndighetspersoner ibland behandlar folk... 

Skulle ni tro mig när jag berättar om familjen som jag utredde kom till mitt kontor en dag med ett brev från Migrationsverket... "Min familj" pratade ingen svenska över huvudtaget & hade fått ett brev på svenska som de inte kunde läsa... De bad mig översätta på engelska... 

Vi kan säga såhär... Vårt samtal slutade med att jag satt på golvet med en storgråtande mamma i mitt knä efter att ha fått meddela att hela familjen skulle utvisas från vårt land... (Hoppas den handläggaren läser detta inlägg & känner sig träffad)

Inom mitt jobb måste man ta tag i det som ingen annan vill röra med tång... 

Vi kan inte ha "förmånen" att fullt ut få uttrycka vår avsky över en förälder som förgripit sig sexuellt på sitt barn... Varför inte så tänker kanske du... Om man är skyldig så har man väl ändå förbrukat sin rätt till sitt barn?!? 

Absolut kan jag hålla med dig... Men dock är det så här att barnet har inte förbrukar sin rätt till sin förälder... 

& för att försöka förhindra några fler övergrepp så måste jag jobba med förövaren för att få till en förändring... 

& för att få till den förändring så måste jag möta förövaren med respekt annars skiter det sig bara & ingen förändring sker... 

Jag önskar att det fanns en större debatt & ett större intresse i media att diskutera socialtjänsten... Inte bara när det gått illa & någon skall hängas... 

Jag tänker att om samhället fick veta mer om hur socialtjänsten jobbar, vad de brottas med men framförallt vad de kan hjälpa till med så skulle fler våga kontakta socialtjänsten för att få hjälp eller vid oro... 

Detsamma gäller skolorna... Det borde vara obligatoriskt att alla elever fick lära sig om socialtjänsten... Allt för att de ska kunna veta var de kan söka hjälp om de skulle behöva... 

Eller iaf inte bli rädda för socialtjänsten som de tyvärr lätt blir när mediadrevet drar igång & de får en sensationslysten bild som endast lämnar dem med budskapet: "Håll dig så långt ifrån soc som dy bara kan, annars får du aldrig träffa mamma & pappa igen!"

Tro mig... Det har hänt alldeles för många gånger att det är frågan jag fått av ett darrande litet asplöv framför mig... 

Som avslutning vill jag bara tacka för ordet, för att ni lyssnar/läst/delat & kommenterat :) 

& jag vill även skicka med er en ruggigt bra "kom ihåg"... 

Nästa gång du säger eller tänker meningen: "Det är ditt fel/ansvar eller jobb"... Gör mig då en tjänst & forma din hand som om du pekar med ditt pekfinger på denna någon du pratar med... Som om handen blir en "pistol"... 

Gör du det?!?? Ser du då vad som händer?!? 

3 fingrar pekar tillbaka på dig själv... Ta det som en påminnelse om att fråga ifall du har gjort allt du kan :) 

Hjälp mig utrota "Nånannanismen" 

Tack ❤️

Del 4: "Hur många fler barn skall behöva dö?!?"

"Varför är socialtjänsten alltid så feg & gömmer sig bakom sekretessen?"

"Varför får inte, jag som anmälare, veta hur det går i ärendet? Risken finns ju att jag inte anmäler igen om jag inte tror att socialtjänsten tar min anmälan på allvar!" 

Jag skulle vilja hävda att just sekretessen är ett av de största & viktigaste redskapet som socialtjänsten har att jobba med... 

De familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten måste 100 procentigt kunna lita på att vad de än berättar stannar hos dem... Detta för att kunna få hjälp på riktigt & inte bara utifrån vad de "vågar" släppa ifrån sig... 

Tänk dig själv att du ska gå till någon & berätta det som ni själva upplever är det värsta, svåraste, mest skamliga eller era största brister... Jag skulle vilja hävda att det är något av det modigaste & mest ansvarsfulla du som föräldrar kan göra... För ärlighet leder till rätt hjälp... Då är det ju ovärderligt att du kan vara bombsäker på att informationen stannar hos socialtjänsten... 

Tänk sen att du ska göra samma sak utan socialtjänstens absoluta sekretess... Fråga dig själv hur mycket du hade berättar om du sen va orolig för att alla på barnens skola, ditt jobb eller på lokala ICA kanske vet vad du sagt... Inte så mycket eller hur?!?? 

Detsamma gäller media... Jag kan alltid förundras över hur lite folk reagera på när mammor & pappor helt obegränsat vill hänga ut sina ärende i media... 

Jag förfasa varenda gång... Inte för att jag tänker att just den socialtjänsten just då har rätt att dölja sin handläggning av ärendet... Nej, jag förfasas över att ingen reagera på att föräldrarna väljer att hänga ut sitt barn till blodvittrande vargar... 

Om föräldrarna vill hänga ut sig själva... Fine, go ahead... men ta inte beslut över lilla loppas huvud om även han/hon skall hängas ut till allas beskådan... 

När föräldrarna inte värnar sitt barns rätt till integritet, då måste socialtjänsten stiga in... Även om det alltid kommer innebära att "Svensson hemma i soffan" kommer hävda att socialtjänsten har något att dölja... 

En fd kollega till mig va på fest för några år sedan... En kompis till henne kom på idén att de skulle googla på varandras namn för att se vad som dök upp...

När hennes namn googlades så kom en hel LVU-utredning upp & all... & då menar jag verkligen ALL dokumentation i ett ärende som hon hade haft... Föräldrarna hade startat en blogg där de helt skoningslöst la ut allting... De värnade inte sitt barns integritet över huvudtaget... 

Lite snopet för min kollega & något som man kan förfasas över men sedan skaka av sig hyfsat snabbt & gå vidare med kvällen... 

Jag undrar hur snabbt det kommer gå över för just det där barnet när denna någon själv sitter på en fest om några år & en kompis kommer på att de ska googla på varandras namn❤️

Jag har många gånger fått frågan, från anmälare, varför de inte får någon återkoppling på hur det går i ärendet... 

Mina självklara frågor blir då alltid: "Vad är det för återkoppling du vet få?" & "Varför vill du veta hur det går i ärendet?" 

Anledningen till mina frågor är att innan man ställer de frågorna så tänker jag att man bör ställa sig just dessa frågor själv... Varför frågar jag? 

Om svaret är för att man är nyfiken på hur det går eller om man vill veta om man "gjorde rätt" som anmälde... I så fall tänker jag rent krasst att du inte ska få ett svar på dina frågor... 

Om svaret på varför du frågar är för att du vill säkerställa dig på att din anmälan kommit fram & socialtjänsten jobbar med familjen... Då ska du få svar på just det, men inget annat... 

Anledningen till min krassa tanke är återigen detta... Man måste kunna vara säker på att min familj inte "diskuteras på byn"... & även för att du inte ska tänka att du har anmält en gång & därmed har du fullföljt din skyldighet... Det är istället viktigare än någonsin att du faktiskt ser detta barn & anmäler igen om du tycker problemet kvarstår eller blir värre... 

Socialtjänsten måste i stort sett alltid jobba med familjens frivillighet att träffa socialtjänsten... Om familjen vägrar så finns det väldigt lite som socialtjänsten kan göra om det inte är tal om liv & död... 

Eftersom det (tack & lov) väldigt sällan är tal om liv & död i ärenden så kan socialtjänsten inte alltid agera som allmänheten kan tycka... Exempel på detta är att man inte alltid han göra oanmälda hembesök.... 

Fråga dig själv... Skulle du klara en oanmäld "inspektion" onsdagsmorgon kl 07? Jag kan säga att mitt hem gör det inte alltid... 

Fråga dig även hur välvilligt inställd du sedan är till att samarbeta med någon som kommer & knackar på för att "kolla upp en"... 

Socialtjänsten måste alltid värna relationen till föräldrar & barn... För det är i relationen som trygghet föds & trygghet behövs för att kunna genomföra en förändring... & i slutändan är det ju det vi alla vill åt... Att just detta barn ska få det bra! 

LVU... Lagen om Vård av Unga är ju en tvångslagstiftning där ni kan omhänderta barn tänker kanske du nu... Det är väl ett kraftfullt "redskap" om något!!! 

Det stämmer... Men vet du när man kan använda LVU? 

Det finns 2 sätt att omhändertas jml LVU... 

1: omedelbart omhändertagande... då ska det vara fara för liv & hälsa just i detta nu... inte igår & inte imorgon, utan just nu! 

2: en "vanligt" utredning kan mynna ut i en ansökan om omhändertagande. 

Båda sätten avgörs i Förvaltningsrätten... Alla parter i målet får ett juridiskt ombud utsett & det finns en panel med domare & nämndemän som avgör i målet... 

Innan ärendet kommer så långt skall i stort sett mellan 3-10 personer på socialtjänsten vara överens om att en ansökan skall göras... Detta är allt från handläggare i ärendet till socialnämndens ordförande som skriver på ansökan... Alltså inte något som är gjort av "enskilda handläggare"... 

Vad behövs då för att ett barn ska kunna omhändertas?!? Jag tror jag väljer en liknelse som jag brukar dra för polisen när jag föreläser för dem... 

Tänk dig att du kommer till ett pågående inbrott & haffar tjuven mitt i brottet... Om tjuven säger: "Jag lovar att jag aldrig ska göra om detta igen & om du vill så kan jag gå i samtal 1 gång/vecka för att kunna sluta... Om du som polis då inte kan påvisa att tjuven ljuger eller att tjuven inte har förmåga att genomgå dessa samtal, så får du inte lagföra tjuven utan måste släppa denna & hoppas på det bästa... 

Typ så (fast inte lika enkelt) är det med LVU... Om du inte kan påvisa att föräldrarna inte har viljan eller förmodan att ta emot stöd & hjälp så kan du inte omhänderta barnet...

Jag tycker absolut att det ska vara svårt att omhänderta barn... Det ska alltid vara sista utvägen... Det är ju trots allt ett extremt ingrepp i ett barns liv... 

Jag önskar bara att samhället oxå visste hur vägen till ett omhändertagande ser ut så att vår lagstiftning inte blir en falsk trygghet för våra barn... 

Del 3, "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

"Hur många gånger ska jag behöva göra en socialtjänstanmälan? Räcker det inte med en gång?"

"Socialtjänsten har väl ändå ett register så de ser alla anmälningar gällande det barnet som gjorts överallt?"

"Om jag skickar in en lapp med alla barn som vi känner befinner sig i en viss zon av oro till er. Kan inte då ni se om ni redan har någon tidigare oro kring det barnet? Bara så vi vet att vi är på rätt väg"

"Jag tror att ett barn i mitt bostadsområde far illa... Visst kan jag göra en anonym anmälan? Vill inte att föräldrarna ska få veta att det är jag som anmält."

Alla frågor jag har fått mer än en gång & jag hoppas detta inlägg svarar på varför det inte är helt optimalt... 

Visste du att när det inkommer en anmälan till socialtjänsten så görs det alltid en så kallad "förhandsbedömning"... 

Detta gör man för att kolla om det finns något som socialtjänsten kan hjälpa till med... Det är nämligen inte alla problem & behov som ska eller ens kan lösas & tillgodoses av socialtjänsten... Socialtjänsten får bara inleda utredning då det finns ett sådant behov... 

En förhandsbedömning kan variera från att vara ett telefonsamtal med anmälaren till att träffa familjen... Dock får socialtjänsten inte ta några kontakter utanför familjen & anmälare för då inleds per automatik en utredning... 

Om anmälaren är anonym så försvinner ju möjligheten att kunna inhämta någon mer information vilket leder till att socialtjänsten endast kan ha kontakt med familjen... 

O handen på hjärtat så hur skulle du själv reagera om du blev kallad på ett möte till socialtjänsten där du får info om att någon påtalat att du gör fel?!? 

Jag tänker att det är väldigt få av oss som ens kan ta kritik i vardagen, på vårt jobb... Inte ens när kritiken kanske är berättigad & kommer från någon som man känner väl... & då gäller det "ändå bara" vårt jobb... 

Tänk dig då att en helt främmande person sitter framför dig & påstår att "någon anonym" har skrivit/ringt in till dem & berättat att denna någon tycker att du missköter dina barn... Hur många av som, med hand på hjärtat igen, hade i det läget tänkt helt opartiskt: "Hm, det kanske finns någon poäng i det du säger... Jag kanske missköter min familj & skulle kanske därför vara i behov av något stöd som jag inte ens visste jag va i behov av." 

Inte så många av oss som känner att just den rocken va så bekväm att böra, eller hur?!? 

Detta är alltså svaret på varför du inte bör göra en anonym anmälan... Helt ärligt så anser jag att man i det läget faktiskt dubbelsviker barnet... Uppenbarligen ser man detta barnet så pass att man inser att han/hon far illa... men man vill inte ha obehaget för att stå för vad man sett... Det får någon annan göra... "Nånannanismen"

Visste du att alla förhandsbedömningar som inte leder till utredning försvinner från socialtjänstens register om inte familjen varit aktuell tidigare... Då läggs en papperskopia (allt finns inte i datasystemet) i familjens akt... som oftast ligger nere i ett arkiv... 

Förstår du vad detta innebär?!? Ett barn kan alltså varit aktuell på socialtjänsten 15 gånger genom olika förhandsbedömningar... En summa som vi alla hade reagerat på & tänkt att något måste ju alla dessa anmälningar peka på... 

Om då det aldrig inletts en utredning så finns det inte ett spår av dessa 15 anmälningarna... Galet eller hur?!?? 

Detta är anledning till att du alltid bör anmäla om du tycker problemet kvarstår fast du redan gjort en anmälan... Din andra, tredje eller fjärde anmäla är kanske den som gjorde att socialtjänsten kunde inleda utredning... om inte annars så för att det inkommit ett flertal anmälningar under en kortare period... 

Varför är det då så här tänker du... Hur kan förhandsbedömningarna försvinna?!? Ja, det där är "the million dollar question"... 

Svaret är att vi i Sverige har en extremt starkt integritet som skyddas av lagstiftningen... Alltså skall en familj inte kunna "stämplas" om inget har hänt... 

Tänk om vi hade haft samma filosofi inom polisen att vissa brottsmisstankar försvann om man inte kunde gå vidare i utredning efter ett par inledande samtal... Hade ju aldrig hänt... Sverige hade ju gormat för full hals... "Lös våra brott med alla medel!!" 

Om du någonsin varit målsägande (utsatt) eller misstänkt i en polisanmälan så finns det alltid kvar i deras register... Visst, registret rensas men du kan ändå söka på det för att få veta att det lagts i arkivet... Sen kan du knata dit & kolla om du vill... 

Tänk va bra det skulle vara om något liknade fanns inom socialtjänsten & för den delen även sjukvården... Något sökbart register så du skulle kunna få en hint om var detta barn varit aktuell så du vet vart du ska börja leta... 

Min tanke är att integritetsskyddet kommer tyvärr alltid att vinna i "Trygghetsnarkomanlandet Sverige"... Vilket gör att denna information aldrig kommer släppas fri i vårt land... Men min lösning på problemet är hyfsat enkel ;) 

För ett par år sedan fanns det ett fåtal personer, typ 3 eller nått, som jobbade med personer som hade skyddas id... Om du ringde till Skatteverket & ville få ut någon info så blev du kopplad till någon av dessa handläggare... De frågade vem du var, varför du vill ha denna info, vad den ska användas till osv... De bad om dina kontaktuppgifter & sedan ringde en chef upp & du kanske fick ut din efterfrågade info... Vet inte om det funkar likadant idag... Men min grundtanke bygger iaf på detta... 

Låt säga att det fanns en myndighet, låt säga Socialstyrelsen, som hade tillgång till alla socialtjänstsregister i hela landet & alla förhandsbedömningar som görs, även de där utredning inte inleds... 

Då skulle en handläggare i alla ärendet kunna göra en skriftlig begäran till Socialstyrelsen för att få veta var denna familj varit aktuell tidigare... Sen kan enskild handläggare ta kontakt med respektive kommun & begära in handlingar... 

Men tyvärr ser jag inte att detta system kommer implementeras den närmaste tiden... 

Så fram tills dess ;) anmäl... Så vi inte är en del av problemet utan istället en del av lösningen för detta barn... ❤️

Del 2: "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

Vet du hur ett ärende blir aktuellt på socialtjänsten… Inte? Då ska jag berätta…

 

Antingen ansöka familjen själv om stöd… Det är bara familjen som kan göra en ansökan, ingen annan... Men tro mig, det händer ibland... Jag har suttit med diverse kvasi-ansökningar från släktingar eller till & med skolor som tänker att familjen behöver stöd men där man av någon anledning inte själv vill göra en anmälan.

 

Anledningen till att det bara är familjen som kan göra en ansökan är inget konstigare än någon annan typ av ansökan i vårt samhälle… Ingen kan ju ansöka om ett ICA-kort i någon annans namn utan att riskera att bli anmäld för urkundsförfalskning eftersom man använder någon annans namn.

 

En ansökan leder till att det alltid med automatik inleds en utredning på socialtjänsten… Detta för att familjen skall få sin sak prövad & få ett beslut på utfallet. Varje utredning skall göra en kartläggning över vilka styrkor & behov som familjen har... Den ska påvisa om det finns några/något behov kvar som familjen själva tillsammans med sitt nätverk inte kan tillgodose...

Socialtjänstlagen är en biståndslagstiftning, ingen rättighetslagstiftning... Det innebär att bistånd beviljas efter behov... Inte efter önskemål... 

Biståndet beviljas oftast på max 6 månader & skall följas upp efter halva tiden & omprövas när tiden går ut... Syftet är att socialtjänsten ska alltid jobba för att inte behövas i en familjs liv... Familjen skall bli "självförsörjande" så att säga... 

LSS (Lagen om Stöd & Service till vissa funktionshindrade) är däremot en rättighetslagstiftning... Det innebär att om du har en viss diagnos så har du en lagstadgad rätt till en viss typ av insats... Ofta är detta en livslång insats... 

Om det skulle vara så att familjen inte får den insats/hjälp de ansöker om, skall de få ett avslagsbeslut så att de kan göra en formell överklagan & få sin sak prövad igen. Beslutet prövas då i domstol, i Förvaltningsrätten. Det är alltså inte någon kollega till den beslutsfattande socialsekreteraren som sitter & kollar igen det redan tagna beslutet.

 

Det andra sättet ett ärende kan bli aktuellt på socialtjänsten är genom en anmälan... & det är nu som vi börjar komma in på det viktigaste i detta inlägg... När det kommer till barn som far illa i vårt samhället så finns det ingen plats för "Nånannanismen"... Det vill säga det finns ingen utrymme för att tänka "det där får någon annan ta tag i"... 

Jag hävdar att vi måste se barnen i vår närhet som "våra barn" & ta ett kollektivt ansvar för deras välbefinnande... För risken är ju att om vi "inte vill lägga oss i" utan "låta familjen sköta sitt" så kanske vi indirekt blir medskyldiga till att just "det där barnet" far illa... När det är mamma & pappa som brister & ingen annan väljer att se, hur ska då just "det där barnet" få hjälp?!? 

I Sverige har vi en lagstadgad skyldighet som gäller för alla som jobbar med barn att de genast måste anmäla till socialtjänsten när de får vetskap om eller misstänker att ett barn far illa... Notera att formuleringen är just "misstänker" & inte "vet"... Detta är en tröskel som är medvetet låg satt just för att man inte skall hamna i någon form av "hemma-brottsutredning"... 

Det är till & med så att om du avstår från att anmäla när ett barn misstänks fara illa så kan du bli straffad för det... Du begår ett tjänstefel... 

Kom ihåg att din anmälningsplikt är personlig & kan aldrig delegeras bort... Om till exempel du går till din rektor & villanmäla oro för ett barn men din rektor säger nej... Om du inte själv då skriver en anmälan så riskerar även du att polisanmälas för tjänstefel... 

Trots att denna formulering är skriven så pass "lågt" & att skyldigheten kommer med ett straffansvar, så är detta ständigt ett återkommande aber... Jag har haft samtal med rektorer som, med nästan en hint av stolthet i rösten, har berättat för mig att denna någon minsann varit rektor o 32 års tid & aldrig gjort en socialtjänstanmälan... Jag har ju då aldrig kunnat hålla mig utan högljutt deklarerat att Rädda barnen har gjort studier som visar på att det är ca 3 barn i varje klass som far illa... Jag har då snällt bett rektorn fundera på hur många klasser denna någon haft under alla sina 32 år, hur många barn det är i varje klass & hur många barn det faktiskt blir som denna någon har missat... 

Ta mig inte fel... Jag förstår att det kan vara tufft att skriva en orosanmälan, jag vet... Jag skrev en själv senast igår... Dock tänker jag att om man väljer att jobba med barn så får man liksom inte glömma bort att det är ett enormt ansvar, det är några av de mest utsatta individerna i vårt samhälle vi får ansvar för... Man får ta det lätta tillsammans med det svåra... 

Du som lärare/förskolelärare/kurator/skolsyster... Du kanske är den enda som detta barnet litar på... Du kanske är den som "ser" barnet mest av någon på hela dagen... Våga då äga ditt ansvar & tänk att du våga se... Det finns alltid en risk att du missuppfattat situationen, inte så kul alla gånger... Men ännu värre, tänk om du hade rätt & inte agerade!!!

Du, som inte faller inom kategorin som har en lagstadgad anmälningsskyldighet, rekommenderas av Socialstyrelsen att alltid anmäla när du misstänker att ett barn far illa... 

Tänk på att "Bobby" befann sig mitt i samhället i Sverige 2006 & kunde misshandlas till döds utan att ens en endast gång bli aktuell på socialtjänsten... Det är en skamfläck, att bära, för varenda vuxen i hela vårt rike! 

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn ❤️

(Desto mer jag skriver, desto mer kommer jag på att säga ;) det blir en del 3 oxå) 

Hur många fler barn ska behöva dö?!?

Hela Sverige skriker efter en förändring & det är något bra... Skrik på!!! Desto fler röster som hörs desto bättre är det... Särskilt är det bra om det "inte bara" är socialarbetarfolk som ropar... 

För 8 år sedan fick vi lära känna "Bobby", nu kommer vi få lära känna ett nytt barnnamn som kommer sända kalla kårar längst vår ryggrad... 

Frågan är dock om Sverige vet vad som egentligen behövs förändras? Frågan är hur Sverige skulle reagera om de verkligen visste på riktigt hur det kan fungera på ett helt vanligt socialkontor i Svearike... 

Jag kan slå vad att många många kollegor till mig i "branschen" känner obehag när de läser om lilla flickan i Karlskrona... Inte konstigt tänker kanske du. Vem känner inte obehag över att en 8-åring inte längre finns ibland oss... Det är dock inte "bara" detta obehag jag pratar om, utom ett helt annat obehag... Ett som vi inte delar med resten av Sverige.. 

Jag kan nämligen tänka mig att många av oss socialarbetare som hunnit jobbat i några år tänker: "Det är bara rena rama turen att det inte har hänt fler gånger än vad det redan har gjort"... 

Många av oss har med hög sannolikhet ett eget ärende som vi minns lite extra när vi läser om lilla loppan i Karlskrona & en obehagligt stark tanke är: "Det skulle kunna varit jag!" 

Det finns en artikel som rullar runt på fejjan (jag har själv delat den för jag tycker att den är så viktig) som handlar om att man INTE får lov att göra fel när barn far illa... & det är så viktigt att det tål att sägas igen... NÄR MAN JOBBAR MED BARN SOM FAR ILLA SÅ FÅR MAN ALDRIG GÖRA FEL... 

Just därför är följande tankar så viktiga!!! Eftersom det inte är robotar som jobbar som socialarbetare så är det oundvikligt att fel kommer att begås, precis som i alla andra yrken... Dock är det här sååå mycket viktigare att dessa fel blir så minimala som möjligt, med så lite mänskligt lidande som möjligt... 

Jobbet är många gånger både akutstyrt & känslomässigt påfrestande vilket gör att det är livsviktigt att det finns satta rutiner, en struktur som alla kan som ett rinnande vatten... Men jag hävdar ändå att det viktigast av allt är ändå att det finns en ledning som förstår sitt uppdrag, ett led med chefer som vet vad de sysslar med & som alltid, alltid finns där som stöttning till sina handläggare... 

Ledningen i Karlskrona har gått ut & sagt att en del av lösningen är att "den här socialsekreteraren inte kommer att få jobba med denna typen av ärenden igen". Detta efter att chefen för socialtjänsten sitter i tv & uttrycket att de har som rutin att skicka pm/anmälningar med postgång till den berörda handläggaren... Postgång!!! Barnet hinner ju dö 364274887 gånger om innan posten hunnit fram... Detta uttalandet påvisar att de, i mina ögon, inte har brustit i sina rutiner... Detta påstår jag eftersom för att kunna brista i en rutin så måste man från början ha en rutin... & att vidarebefordra alla anmälningar, inklusive akuta, via postgång är INGEN rutin att tala om... 

Detta uttalande är för mig lika tokigt som när ordförande i en socialnämnden (i en kommun jag jobbat i) uttalade sig i tidningen med meningen: "Vi har nu ändrat rutinerna så att ingen enskild handläggare kommer kunna omhänderta något barn igen"... 

Problemet, i min dåvarande kommuns fall, var dock att denna ordförande som uttalade sig hade någonstans på vägen missat det faktum att namnunderskrifter på varenda LVU-ansökan (Lagen om Vård av Unga) är ALLTID en ordförande i socialnämnden... Alltså va det ingen enskild handläggare som hade omhändertagit detta barnet heller... utan just denna ordförande själv som hade skrivit under LVU-ansökan som man nu försökte anstå ansvar ifrån... 

När man varje dag möter de allra mest utsatta i samhället så är det ovärderligt att ha en bra chef... En chef som tro på en, stöttar en & som delar samma sociala patos som en själv... Det är viktigt att de som är chef har kunskap, civilkurage & förmåga att leda... Det är även livsviktigt att dessa chef vågar säga ifrån, rätta till misstag & ta obekväma samtal med medarbetare... 

Jag har haft både supergrymma chefer & chefer som är en "JO-anmälan waiting to happen". Här nedan kommer en beskrivning av två av dessa ledarskap... 

En chef hade filosofi: "Man är ingen "riktig" socialarbetare om man förväntar sig att det är ett mån-fredag, 8-17 jobb"... 

- Samma chef har verkligen levt upp till sin egna tes... Det visade denna någon, när jag skulle vara med på ett bevakat umgänge (det gällde ett barn som var omhändertaget & enbart fick träffa sina föräldrar med närvarande socialsekreterare) & jag fick denna kommentar när jag gick dit i slutet av ordinarie arbetsdag: "Jag väljer att jobba över ikväll så du inte är här ensam, kom upp på mitt rum efter ni är klara så du kan prata av dig lite innan du går hem." 

En annan chef sa till mig inför ett omedelbart omhändertagande (det fanns ingen annan kollega att tillgå, så jag fick åka själv... Detta innebär alltså att jag åkte ensam hem till en familj & plockade med mig det barnet från föräldrarna): "Jag kommer inte finnas tillgänglig på telefon för dig eftersom jag tänkte gå på min yogalektion"... 

- Samma chef säger dagen efter följande mening till mig: "Jag slog en signal på din mobil vid 22-tiden igår, men den var avslagen så jag tänkte att du va hemma igen tryggt i din soffa"... Mitt svar blev: "Ja, eller så hade jag hunnit bli ihjälslagen & mobilen va söndertrampad..."

Gissa vilken av dessa chefer jag kände mig mest trygg med?!? & gissa om jag som socialarbetare gör ett bättre eller sämre jobb desto tryggare jag känner mig?!? 

Inser ju nu att detta inlägg är galet långt & jag har masssssor kvar att skriva om :) tror det får bli min först serie... Återkom gärna imorgon för del 2 ;) 

När jag gjordes va de slut på reglage...

Detta är en tes som jag ofta för i mitt liv... De va slut på reglage när jag gjorde...alltså är allting antingen på eller av :) 

Tyvärr så en hyfsat användbar egenskaper, som på mig i stort sett ständigt är på "off-läge", det är tålamod... Vi är inte goda vänner!!! 

Som tur väl är behöver jag sällan ha tålamod med mer än en sak på samma gång & då brukar det funka bra... men när det blir lite overload på den fronten då blir jag som en tjurig 5-åring... Så blev det i helgen... 

Så till alla er som frågar hur jag alltid kan vara så positiv & se humor i det mesta... Detta inlägg är till er, efter ni läst kommer ni aldrig mer tänka så ;) 

Först började min kära lilla ajfåne att strula med mig på lördagen... & är det något jag har noll tålamod med så är det när teknik inte funkar... Det bara SKA funka :) 

Iaf så har min "stäng av" knapp gått hädan... Från ett tryck till nästa, poff, gone! 

Jag tog till min alltid trogna vän vid okunskap... Google! & snabbt hittade jag den exeptionellt fiffiga tekniska hjälpsaken ;) "Assestive Touch" 

Du hittar den under: Inställningar, hjälpmedel... Slå på den & du få tillgång till en liten "knapp" som dyker upp på din hemskärm... Den är superfiffig... Du kan flytta den hur du vill, du kan se igenom den när du inte använder den & när du trycker på den så får du upp en liten meny med diverse bra grejor... 

Härifrån kan man faktiskt göra det mesta... Trycker man på knappen "Enhet" så kommer man till en annan sida... 

Här kan man stänga av, låsa med mera... 

Sen en ännu fiffigare grej (som jag hann få ett lite smärre ångestpåslag ;) nu på morgonkvisten... Innan jag hittade en film på youtube som berättade hur jag skulle göra) är hur man gör en skärmdump utan "stäng av" knappen... 

Det är nämligen så att om du trycker på knappen "..." så kommer du till en sidan där det finns en knapp som heter just "skärmavbild" :) Jag kan ju, av ganska sjävklar anledning inte ta en skärmdump på den menyn eftersom hela dennes funktion är att försvinna & ta en skärmdump på luren :) sweet... 

Detta va första tålamodspåfrestningen... & för en person som ALLTID stänger ner sin lur med denna knapp så blir det en hyfsat återkommande påminnelse ;) Man skulle även kunna hävda att det troligtvis är anledningen till att den inte vill vara med oss längre ;) 

På söndagen följde nedanstående tålamodspåfrestningar: 

Tålamod 1: Fixa cyklarna (något som skulle ha gjorts i snart 1 år på grund av att det är tråååkigt) eftersom jag skulle hoja hem på mysfika med sötaste Linda... 

Fixet innebar: byte av sadel, montering av ringklocka & stänkskärmar bak & fram... 

Då undrar ju jag, vad är det för nazist som jobbar med att rita beskrivningen & lägger ner tillhörande tillbehör i påsen?!? Det går aldrig att förstå beskrivningen om man inte själv skapat produkten & därmed inte skulle behöva beskrivningen! & hur kommer det sig (iaf när jag monterar saker) att det alltid finns en eller två mojänger kvar i påsen som man inte vet vad de hör hemma! 

När cyklarna sen va färdigpiffade... Ja, då är det ju så klart ingen luft i däcken... 

Tålamod 2: För 162787359 gången i rad förbannar jag den cykelhandlare som sålde en cykel till mig med "racing-ventil"... Hallå!!! Var någonstans på fröken Olsson får du överhuvudtaget någon som helst form av indikation på att "racing"-anything nog är rätt väg att gå :) 

För er som har lyckan att inte veta vad en "racing-ventil" är så kan jag meddela att det är en übersmal liten ventil som är heeeelt omöjlig att pumpa om man inte har en adapter-ventil... 

Tålamod 3: Leta efter adapter-ventilen... Jag haaatar verkligen att leta efter saker :) 

Tålamod 4: Fundera ut hur jag ska komma till Linda utan cykel (Nej... Jag hittade INTE adapter-ventilen ;)) 

Darlingen erbjuder sig (vågar vid detta läge förmodligen inget annat ❤️) att skjutsa mig... Fast det är helt på andra hållet som han ska på & fast att han redan är sen (för att han har hjälpt mig leta efter ap-ventilen :)) 

& sen kan jag ta tåget hem från Täby centrum (ja, jag vet att jag hade kunnat göra samma sak på väg dit men nu kom jag inte på det just då... & nu är det lite sent ;)) 

På väg hem till Linda så får jag dåligt samvete för att jag va som en liten sur 5-åring & säger till Darlingen att han kan släppa mig vid ängen så kan jag ju snedda över på något sätt... Det bör ju inte vara så svårt att hitta???!

Tålamod 5: Oinsikten att jag inte alla känner till Täby än!?? 

Tålamod 6: Att vara vilse... Thank god för gps:en i mobilen... 

Tålamod 7: Sitta & njuta i solen med fina vännen, god fika... & just då inse att jag glömde tågkortet hemma, alltså inget tåg hem utan knata...

Tålamod 8: Samtalet med killen på Appel-store & jag får veta att garantin på mobilen gick ut för 32 dagar sen & om jag vill lämna in den på lagning som kommer det gå på 1600 kr... 

Tålamod 9: Samma sekund som jag inser att korken på påskmusten som jag har i min hand inte är påskruvad... Denna insikt kommer alltså till när jag böjer mig ner för att ta upp kassen... Påskmust över hela mig & kassen... 

Tålamod 10: Matlagningsincidenter på kvällen... Tappar mjölken, häller ut oljespadet från de soltorkade tomaterna över heela diskbänken & fyller pajen för mycket så äggsmeten rinner ner mellan spisen & bänken... 

Tålamod 11: När jag öppnar det nyinköpta köttet från affären & möts av en doft som troligtvis är svettdoften från nazisten som gör beskrivningen till skärmarna... Vidrigt! 

Helgen har dock haft underbar stunder... Födelsedagsmiddag för finaste vännen... Fika på Sjöstugan med härligt folk... Mysfika med sötaste Linda... & sen min magiska darling som på något sätt alltid får mig att landa på fötterna igen ❤️

Så jag sägs för en gång skull... Tack gode Gud för att det är måndag ;)

Är det så här näthat börjar?!?

Nu har mitt inlägg om "Vad är det värt?" Lästs över 4000 gånger... Heeelt galet :) 

Jag har fått många härliga kommentarer & nu även fått mina första "anonym" (för av någon anledning så är tydligen de som vill hata lite inte tillräckligt vågliga för att använda sitt namn) syrliga kommentarer... De finns under kommentarer i bloggen om någon vill läsa... 

Det som jag kan förundras över är det faktum att folk sätter sig ner & skriver ibland de mest tragiska sakerna... Som denna individ: 

Jag antar att denna person uttrycker både en typ av sorg för den icke-hjälp denna någon upplever sig inte fått... & så kan det ju vara, vi kan inte alla få den hjälp vi själva vill ha från samhället... Då får vi försöka fixa den själva... 

Men det som jag tycker är så beklämmande i detta inlägg är att det finns (iaf är min uppfattning det) en viss känsla av "coolhet" i att ha tagit avstånd från polisen så pass att hon/han varnar sina barn för polisen... 

Mitt svar va ju givet: 

Mitt måtto är att om man ska klaga så gör det med en viss känsla av humor i andemeningen... Man kommer såå mycket längre ;) 

Igår fastnade min nötpåse IGEN i Selecta-automaten... 

Börjar stakt misstänka att detta är en del av deras affärsidé... Att de lugnt kalkylerar med att folk inte pallar skriva & klaga... Think again ;) 

Jag tycker själv att jag va lite rolig igår när jag mailade Selecta... 

"Hej, 

Idag va det 4:e gången av 5 som jag betalat för en vara i en av era automater utan att få ut produkten... Sjukt störigt... 

Har tänkt varje gång att det tar egentligen för mycket tid & kraft att skriva detta meddelande men när jag nu har haft ett 80% "betalt-men-inte-fått-någon-vara" utfall så tänker jag att detta måste ju hända hur ofta som helst...

 Alltså känns det som att ni kanske bör se över era automater eller de produkter ni har i... 

För jag tänker att det är direkt ologiskt att just jag ska ha sådan otur varje gång så fastnar just mina varor... Eller har jag sådan otur :) 

Om ni är intresserade så har jag iaf tagit bilder vid 3 av 4 tillfällen & tänkte försöka bifoga dem här... 

Bara för att ni ska kunna se hur de fastnar & därmed få en klarare bild av vari problemet ligger... 

Ni vill ju att man ska uppge IDnr på automaterna så de bifogar jag här: 

94040912

94021939

Ha det fint, Lina" 

Har inte fått svar än men jag väntar med spänning ;) 

Det finns ett inlägg som jag gjorde för ett par år sedan när jag va i fejd med Telia... Ja, kanske ska säga en av gångerna som jag va i fejd med Telia ;) 

Iaf så heter inlägget: "Telia är som en vinterkräksjuka" om ni vill leta upp det... Det är skrivet i juli 2012 :) 

Iaf... Ni som känner mig väl & va med under hela "fiber-inkopplingssessionen" vet vilket frostig relation jag & Telia har... Men jag måste ändå ge (om även motvilligt) Telia en eloge för rekryteringen av Lisa som svarade på mitt klagobrev till dem som jag även klippte in i bloggen... 

Den bruden har lite humor :) 

Fredag ❤️

Dax att byta jobb!!!

En av de största vardagsproblemen i vårt land är det faktum att vi tillbringar typ halva vår vakna tid på jobbet... 

Alltså är det ju faktiskt galet viktigt att vi har ett jobb som vi trivs med, som vi vill gå till & som ger oss en varm välkomnade känsla... 

Dilemmana kan vara många på jakten efter vårt drömjobb... För det första kanske vi inte ens vet vad vi egentligen vill göra & för det andra så när vi väl listat ut vad vi vill göra så kanske vi inte vet hur vi ska gå till väga för att få tag i det där fantastiska drömjobbet... 

Då är det ju exceptionellt skönt när det bara dimper ner i knät på en via fejjan ;) 

På riktigt!!! Kan det finnas ett bättre jobb för fröken Olsson?!? Svårslaget tror jag ;) 

Jag tänker att halva dagen kan jag ägna mig åt att ligga i soffan & utvärdera diverse tv-program & andra hälften av dagen kan jag blogga :) 

Har insett att mina lite mer "samhällsinriktade" inlägg tar lätt skruv & det känns som de hamnar i god jord så att säga... Det är ju fantastiskt härligt för ett Lejon att se sina texter delas & kommenteras på fejjan... 

För ganska exakt 1 månad sen skrev jag ett inlägg som hette: "Vad är det värt?" & handla polisens kamp för en värdig ingångslön... Även detta inlägg har delats lite till höger & vänster vilket har resulterat i att inlägget i just detta nu har lästs inte mindre än 1711 gånger :) Inte så illa pinkat för en Lantlotta som blev en Nollåtta ;) 

Sen när man får sköna kommentarer som dessa... 

...ja, då klappas ju onekligen detta Lejons ego rejält ;) 

Nu har ju iofs jag redan mitt drömjobb så jag tror att dessa två jobben får stanna på "tänk om" listan i mitt mentala valv... 

Men jag vill iaf säga tack för alla härliga tillrop & kommentarer jag får om mina inlägg... 

Ni gör mig glad ❤️

Mer ansvar till folket 👊

Såg denna insändare i Metro igår & det väcker en hel del frågor i mitt huvud... 

Det händer lite då & då att folk resonerar att Facebook får dem att må dåligt eller att Facebook får dem att (som i detta fall) tappa kontakten med sin omgivning... 

Jag vet inte vad ni tänker men min naturligaste tanke är att om Facebook har sådant stort inflytande & makt över mitt liv... Då är Facebook det minsta av mina problemet att börja ta tag i... 

Jag tänker att saker (speciellt inte döda ting) får inte mer makt än vad vi ger dem... Alltså ligger ansvaret & möjligheten för inflytande helt fullt i händerna på användaren... Alltså dig & mig...

Jag har mött många missbrukare genom mina olika jobb inom vuxenenheten på socialtjänsten, sluten tvångsvård samt inom kriminalvården... Faktum är att detta resonemang om Facebook påminner om en av de vanligaste diskussionerna med många av de vuxna missbrukare jag träffade då... 

"Jag fick ett återfall"... En vanlig mening man får till sig... Men jag köper inte det... Ingen snubblar & råkar trilla så illa att de faktiskt lyckas få in fylld sprutan i rätt blodkärl i armen & lyckas tömma den helt... 

Alltså "får" ingen ett återfall utan man "tar" ett återfall... Ett aktivt val, även om det kan känns som ett icke-val så är det trots allt ändå alltid ett val... Ett passivt val är alltid ett val att inte göra ett aktivt val... 

Det finns en intressant författare, Craig Nakken, som jag har haft lyckan att få gå på en föreläsning av... Han har skrivit en bok som heter: "Jaget och Missbrukaren"... Den handlar om att alla människor kan utveckla en missbrukspersonlighet men att vissa har "oturen" att utveckla ett missbruk mot något som råkar vara olagligt i vårt samhälle... 

Kanske det har utvecklats en rad missbrukspersonligheter avseende Facebook i vårt I-landssamhälle?!? 

För jag tänker att lika lite som narkomanen snubblar & råka trilla & få sprutan rätt in i armen... Lika lite råkar någon snubbla över mobilen så att den fastnar i ögat med Facebook uppslagen utan någon som helst möjlighet att stänga ögat eller stänga appen... 

Självklart utesluter jag här (& framförallt i verkliga livet) ALL typ av näthat/nätmobbning... Eller för den delen ALL typ av mobbing punkt!!! 

De som ägnar sig åt att näthata har ingen som helst plats i mitt liv & borde inte få ha någon som helst plats i någon annans liv heller... Det borde finns någon typ av universell "off-knapp" så när du kränker andra stängs du av från www & du har försakat din chans till att utnyttja nätet... 

Mina teser (gällande vanligt Facebooksanvändande) är följande:

Om man mår dåligt över att se hur "bra alla andra" har det så fattas troligtvis något (oavsett vad det än må vara) i ens egna liv... En lycklig människa är glad för andras glädje... 

Om man stör sig på någons agerande på Facebook så pass att man faktiskt går omkring & irriterar sig på detta faktum... Då bör man ta ansvar för sitt egna val att inte välja bort denna någon ifrån sitt inflöde... Ett enkelt sätt att slippa se det som stör en... Sluta kolla ;)

Om man tappar kontakten med sin omgivning på grund av Facebook så är det troligtvis något vajsing med antingen relationen eller så är man inte helt medveten om sitt egna behov av uppmärksamhet eller stimulans... Inget av dessa båda behöver vara dåligt, men ge inte fejjan skulden för det ;) 

Om man tror att någon hela tiden "pimpar sin fejja" för att framstå om coolare eller mer framgångsrik... 

1: Fundera då på vad det är som gör att jag tror det. 

2: Fundera på vilket sätt det påverkar mig? 

3: Låt dem hållas om det är så viktigt för dem... Kom ihåg att jag behöver inte vara vän med någon som jag inte vill på fejjan ;) 

Jag får ibland höra en av två kommentarer... 

1: Du uppdaterar för mycket. Jag ser bara dina saker i mitt flöde... 

2: Jag älskar dina uppdateringar & inlägg... Jag kan inte vänta tills nästa kommer... 

Säg mig... Hur ska jag förhålla mig till det?!? Svaret är att ansvaret ligger inte hos mig... 

Till användare 1 är mitt svar: du får helt enkelt göra ett aktivt val att välja bort mig i ditt flöde, alternativt ta bort mig som vän... 

Till användare 2 blir mitt svar: härligt att min magi börjar verka ;P 

Alltså som slutkläm... Fejjan kan göra mycket... Ge oss goda skratt, hitta gamla vänner, boka aktiviteter & få oss att gråta som små barn... Men fejjan kan INTE förändra våra vanor om vi inte tillåter det...

Mer ansvar till folket :) 

En helt underbar påsk

...är verkligen beskrivningen på denna påsk... 

Vi började med en superhärlig Lill-weekend i Sandhamn... Vädret va strålande & personalen va som alltid väldigt gulliga... 

Tror att denna bild säger mer än alla ord jag kan beskriva upplevelsen med ❤️ 

Vi har även hunnit med lite nytta på ledigheten... Värsta största förrådsröjningen är genomförd... 

Varendaste pinal i hela förrådet är utplockad/genomtittad/bedömd & sedermera sorterad... Antingen blev det spara eller loppis :) 

Sparagrejorna är nedstoppade i flyttlådor som är numrerade & innehåller finns detaljbeskrivet i en svart liten bok uppe i lägenheten... 

Struktur är för mig idag vad sovmorgon va för fröken Olsson för sisådär en 10-15 år sedan... Underbart!!! ;) 

Gårdagen innebar en mysig påskmiddag (inklusive påskblomma & ägg ;)) hos fina svärmor... 

Resten av dagen ägnades åt att planera sommarsemestern... Det blir en stuga längst den skånska kustremsan... 

Inte riktigt på Österlen utan vid Smygehamn, så sydligt man kan komma i vårt avlånga land :) 

Det är en djungel därute med stugor & annex... I alla de olika prisklasserna... Jag tror vi fann ett spann mellan 2900-24000... & kvadratmeter allt mellan 14-350 (stora stugor i skåneland ;)) 

Vi har ju lite försprång kontra "vanliga" stugbokare... Jag kommer ju därifrån & känner hyfsat till vilka område man bör undvika... Trots det va det inte helt enkelt att sålla i mångfalden... Det är tydligt att måånga drar ut låååångt på gränsen för Österlen, allt för att tjäna några extra kronor... 

För att kunna komma till ett beslut så bestämde vi oss för några kriterier som va "viktigast"... 

1: Nära till morgondoppet

2: Avskilt

& efter mycket letande så fann vi tillslut en stuga som vi båda föll för direkt... Det är 500 meter genom en hästhage till havet (vi ser havet över ängen från fönstret) & en tomt på 2500 kvadratmeter så vi får vara hur avskilda vi vill ;) 

Vi firade med en appeltini på balkongen... 

Så nu är det bara dax att börja längta efter sommarsemestern ❤️

Värre än vidrigast!!!

Det finns tydligen ingen gräns för hur överjävlig en människa får lov att bli!!! 

Just nu är det ju majblomme-säsong... Superfina & duktiga barn över hela landet står på olika ställen i vårt avlånga land & säljer dessa till förmån andra barn i vårt land som har det svårt... Hade det där varit mitt barn så hade jag varit stoltare än stolt :) 

I år (kan ha hänt innan men jag missat det) så finns det folk som är så hjärtlösa att faktiskt har rånat barnen på deras intjänade pengar... Blir man galen eller!!! 

Det har till & med blivit så utbrett att föreningen nu överväger att låta folk betala sina majblommor med sms-köp... Det är en sorglig dag för vårt folk när detta ens behövs diskuteras... Beda Hallberg skulle vända sig i sin grav om hon visste... 

Vem är då Beda Hallberg?!? Låt mig berätta om denna fantastiska kvinna :) 

Redan 1907 började majblomman säljas & har sen dess sålts varje år… De pengar som kommer in går till barn som behöver extra stöd… Det är alltså en av världens äldsta barnhjälpsorganisationer. Kvinnan (för det är klart att det ska va en kvinna till att komma på denna briljanta idén ;)) bakom verksamheten hette alltså Beda Hallberg… Hon härstamma delvis från skåne… åh yeah ;)

 

Tanken var att alla skulle få en möjlighet att vara med & hjälpa sina medmänniskor… Priset på blomman skulle var så pass låg att alla kunde köpa den… 1907 kostade den 10 öre :) Idag kostar den 20 kr.

 

Det var inte helt lätt för Beda att få gehör för sin idé i samhället… en hel del av de forum hon bad om hjälp i var skeptiska till hela tanken & det var ingen som trodde på att de 100 000 blommorna som hon hade beställt skulle gå åt…

Anledningen till misstron var att hon vände sig till hela stadens befolkning & det var ingen som trodde att alla klasser skulle ge till andra.

 

Segern var överväldigande… Beda lyckades sälja inte mindre än 139 000 blommor det första året & hon blev snabbt en kändis både i Sverige & utomlands… Det va till & med så att Beda ansågs vara så ”redig” att hon va den enda kvinnan som blev nominerad vid stadsfullmäktigevalet i Göteborg 1912… alltså 9 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige… snacka om förebild :)

 

Målen för majblomman har förändrats i takt med hur barns behov har förändrats i vårt land… När den kom så var målet att hjälpa tuberkulossjuka, idag är målet att bekämpa barnfattigdom i Svearike… Tanken är att alla barn skall kunna vara med!

 

Under 2012 va insamlingen till majblommans olika ändamål hela 43,3 miljoner kr… Helt underbart :) Detta är pengar som går bland annat till Majblommans egna sommarverksamhet på Galtarö som är ett sommarläger som är öppet för barn från hela landet. Pengarna går även till ekonomisk hjälp till enskilda barn som lever i en ekonomiskt utsatt familj & det kan handla om allt från hjälp med glasögon, en cykel, kläder/skor, en terminsavgift eller utrustning för en fritidsaktivitet.

(källa: www.majblomman.se)

 

Så mina kära vänner… här har vi alla ett extremt enkelt sätt att hjälpa våra egna… 

Så idag när du åker hem från jobbet, gå inte bara förbi de tappra små liven som står & säljer blommor för att hjälpa sina medbarn… 

Stanna, köp & ge dem beröm  ❤️

Kanske får du en lika skön kommentar som jag fick från de små killar jag köpte av... "Det har varit en besvärlig dag idag".

Sötnötter ❤️

Bråkade för mycket - sonen togs ifrån dem...

Dagens inlägg är ett inlägg jag länge tänkt skriva men avvaktat eftersom det lätt kan anses vara lite provocerande om man väljer att läsa det på ett provocerande sätt :) 

Så jag ber er... Försök istället sätta er in i barnets roll oavsett vem du som läser detta är eller vad du har för egna erfarenheter... 

I Metro häromveckan läste jag denna artikel & då insåg jag att det va dax att skriva denna text... 

Föräldrarna har bråkat så mycket att Förvaltningsrätten i Malmö beslutat att barnet skall omhändertas jml LVU... 

Jag vet inte, men kan tänka mig, hur Svensson hemma i soffan diskuterar detta... Troligtvis är det många som reagerar med en förfasan över att man får lov att göra så här i vår rättsstat... 

Min förhoppning är att det finns en kategori Svenssons i soffan som tänker: "Låter helt galet men troligtvis finns det en historia bakom som vi inte vet så mycket om"

Sen VET jag att det finns en hel rad av individer inom min egna kår som tänker: "Va bra att någon äntligen vågade prova att ta ett mål till Förvaltningsrätten & tänk att det gick igenom... En möjlighet för många barn i svåra situationen kanske just öppnades upp". 

Det är nämligen så att det som oftast  Svensson hemma i soffan inte vet om är hur galet sjukt infekterade dessa vårdnadstvister kan komma att bli... & innan ni har suttit i samtal efter samtal efter samtal där du är den ENDA som hela tiden påminner om lilla Kalle eller Lisa... & hela tiden inser att det är en kamp du ständigt förlorar...

Du förlorar eftersom det händer något med vissa vuxna när de inser att barnets bästa inte är = jag vill bestämma allt!!! 

Det finns ett stort missförstånd i samhället om att barn själva får bestämma var de vill bo när de är 12 år gamla... & när jag säger att det är ett stort missförstånd så innebär det att jag har haft denna diskussion med allt från föräldrar/förskole-skolpersonal/poliser/advokater med mera med mera... 

För det första så är du i vårt land omyndig fram till du är 18 år & kan därmed inte ingå någon form av avtal... Alltså är det dina vårdnadshavare som bestämmer... 

Däremot står det i lagen att man ska ta hänsyn till barnets önskan efter ålder & mognad... Här använda ålder 12 som en referensålder... 

Ni kan ju bara tänka vilken press det skulle va för ett barn att välja den ena föräldern framför... Inte ens i den allra mest harmoniska familjen skulle jag tycka att det va okej... 

Lägg då till att det är två föräldrar som inte ens kan sitta i samma rum för att diskutera... Ska man då överlåta till deras lilla loppa vad som blir bäst... OCH sen få bära hundhuvud för beslutet... Låter inte helt optimalt i mina öron... 

Det finns en anledning till att föräldrar inte med automatik får titta på deras barns förhör (i ärenden där en eller båda föräldrarna är misstänkta) & det är för att "man" (polisen eller socialtjänsten) inte vill medverka till att föräldrar får mer ammunition till att sätta sina egna behov av upprättning före sitt barns behov av ett tryggt liv... Barnet ska alltså inte behöva "stå till svars" för vad det berättat för polisen...

Det är faktiskt ibland synd att föräldrar inte får se filmerna... eftersom jag personligen tänker att många många föräldrar skulle behöva se hur deras barn beskriver sin vardag, familj & sina känslor... I rätt händer skulle det kunna vara vändpunkten föräldrar (som tappat fokus) att hitta rätt igen... 

Som socialtjänst & polis så står man många gånger handfallen när dessa föräldrar gång på gång anmäler sitt ex för diverse mer eller mindre allvarliga anklagelser... De glömmer bort att den som ständigt återkommande utreds är deras lilla loppa... Det är loppan som får sitta i oändliga samtal med socialtjänsten... Det är deras loppa som gång på gång får hämtas från förskolan/skolan utan mamma & pappas vetskap... För att sitta igen i ett videorum & berätta för polisen hur det är hemma... 

För kom ihåg att polis & socialtjänst måste alltid agera & inleda utredning på allvarliga anmälningar... 

Så om avslut... Jag hoppas att ni som läser iaf fått en lite mer förståelse för beslutet i Förvaltningsrätten i Malmö... 

& framförallt hoppas jag att ALLA inser att det är barnet som har rätt till sina föräldrar & inte föräldern som har rätt till sitt barn... 

❤️

Va inte orolig... Lösningen är nära!

Det är uppenbart svårt för mig när jag har gott om tid... Det är liksom som om min hjärna går in i någon form av "attack-mood" när den är stressad... 

Idag hade jag gott om tid (minst 3 minuter ;)) tills tåget skulle gå när jag lämnade hemmet... 

Kommer till tåget & inser att jag glömt mobilen & frukosten... Typ de 2 saker som känns typ helt självklara... Så det va bara att knata hem igen :) 

Ingen ko på isen egentligen... Hann ju få några extra pussar & även vattna blommorna ;) 

Det finns en hel del roliga mojänger som jag fått stifta bekantskap med senaste året... Bland annat har vi införskaffat denna roliga mojäng till att vattna blommor med... 

Ful men praktisk :) 

Öppnade min inkorg igår & hade fått detta lilla härliga brev... 

Me like ❤️

Läste i Metro igår om denna forskning som görs på bananflugor... 

...min första tanke va: "Vem fasiken i hela världen betalar för att få veta varför vi inte lyckas slå ihjäl bananflugor?!???" 

På riktigt... Det finns barn i världen som svälter & dör varje dag men misströsta inte världen... Snart kan vi ha lösningen på hur vi ska kunna motverka att bli lurade av bananflugana unika U-sväng... Whoopty doo... 

När vi ändå är på djurfronten... Visste du att Igelkotten har ett litet skyddande membran när den föds för att inte sticka hål på mamma-igelkotten när den kommer ut... 

Membranet trillar av efter ett par timmar ❤️ Så himla coolt... & gulligt! 

Något som är mindre gulligt men ändå jäkligt coolt är det faktum att vithajen går igenom 20 000 tänder under sin livstid... När de tappar dem så kommer det liksom bara nya bakifrån hela tiden... Huvaliga! 

Tycker det är lite roligt när jag ser min medresenär... En man i 60+ som sitter & deklarerat på tåget :) 

Coolt... 

Igår såg vi denna bil när vi va på väg hem... 

När man övningskör brukar man helst inte vilja stå ut ur mängden... Lyckos denna elev som fick den grönaste bilen i hela Svearike ;) 

Förresten... Har upptäckt en oroväckande trend här i "The battle om Östra station"... Misstänker att några av klacka-tanterna har läst min blogg... För nu springer de helt plötsligt till tuben... Pallar inte hänga på så jag får buga & bocka & erkänna mig besegrad av battle-klacka-tanterna ;) 

Fridens... 

Om ni undra SVT så va jag inte helt färdig ;)

Sådärja... Då va fröken Olssons tv-debut avklarad & det är ju inte annat än att jag känner att det där skulle jag ju kunna tänka mig göra igen ;) 

Även om detta var vad jag möttes av när jag kom dit... 

...kändes lite domedagsaktigt... Sändning-skylten & defibrillatorn på samma ställe... Har det ett sammanhang tro ;)

Jag måste ju ändå säga att när just denna bild fladdrade förbi lite då & då på fejjan... 

...så hinner jag (de första sekunderna tänka) vad är det där om? Tills jag inser :) 

Jag är överlag nöjd med min insats... Framförallt mest nöjd är jag över hur lugn & sammanfattande jag framstår :) 

Det finns dock en sak som jag önskar att jag hade tryckt lite mer på... Min medsittare pratade en del om hur viktigt det är att föräldrar pratar med barnen om att de skall berätta om de blir utsatta för något... 

Jag försökte vid ett tillfälle få in det faktum att det faktiskt är störst risk att barnen blir utsatta i hemmet... 

Jag fick in meningen: "Förutsatt att förövaren inte finns i familjen"... Men jag hade gärna viljat utveckla att det är viktigt att föräldrar/förskola- skolpersonal/ mostrar-farbröder/ mor- farföräldrar pratar med barn om att det är viktigt att de pratar med någon vuxen... Oavsett vem förövaren är! 

Utöver det (om vi hade haft en halvdag till ;)) så hade jag gärna önskat att vi hade berört följande ämnen (hint till SVT... ring igen ;P) 

- Det faktum att våra domstolar som dömmer i våra barnärenden, inte har någon särskild utbildning för att kunna göra korrekta bedömningar... 

Polis/socialsekreterare & åklagare som jobbar med ärendena har alla "special" utbildningar som bland annat riktar in sig på barns utvecklingspsykologi... 

Detta innebär att utredningsarbetet & bemötandet kan vara hur bra som helst men om den som bestämmer, ärendets utgång, inte vet hur speciella dessa ärende är så finns risken att barnet alltid förlorar... 

Fram för specialist domstolar i Svearike - domstolar med experter på barn & juridik... Inte bara juridik! 

- Sakkunniga på med vid varje barnförhör vid en rättegång. Någon som kan förklara för domaren & nämndemännen hur barn kan berätta eller inte berätta... Hur barns tidsuppfattning är... Hur det kommer sig att vissa barn sitter & ler när de berättar övergrepp när de kanske kommer från en kultur där det anses vara ohyfsat om man inte ler... Hur ett litet barn inte kan avgöra huruvida mamma/pappa hade uppsåt eller inte med sitt agerande... Hur barn med PTSD reagera/icke-reagerar... med mera med mera..

- En separat "pengapåse" för barn i Svearike... Så att alla barn kan få den hjälp de behöver istället för massa tjafs om vilken instans det är som ska betala... 

- Lagstadgad Barnkonventionen i vårt avlånga land!!! Gör det nu, vänta inte... Gå inte utan spring till avtalsbordet :) 

I & med att vi 1995 tog upp Europakonventionen i Svearikes lag så antog vi även artikel 8 

Rätt till skydd för sitt privat- & familjeliv.   

Detta säger i stort sett att varje individ har rätt att värja sig mot att offentliga myndigheter ingriper om det inte är till skydd för tredje part.  Alltså att varje vuxen kan göra hur de vill med barn fram tills dess att någon upptäcker det & anmäler det till dessa offentliga myndigheter... 

Ställ det till att vi har ratificerat Barnkonventionen - vilket innebär att vi ska ta hänsyn till den. Dock underställs den svensk lag & går inte att åberopa i en rättssal... Krävs inget geni för att inse vilken som vinner... 

Men på riktigt herr Reinfeldt... Är detta så provocerande så det är svårt att skriva under på?!?? 

Art 2: alla barns lika värde.

Art 3: barnets bästa i första rum.

Art 6: barns rätt till liv, hälsa & utveckling. 

Art 12: barns rätt att uttrycka sin åsikt i ärende som berör dem. 

I think not ❤️