För att avrunda min "lilla debattserie" ;) så tänkte jag nu ge lite konkreta tankar på vad jag tänker bör ses över i vårt avlånga land...
Socionomutbildningen... Visste du att när jag gick min utbildning (x-ades för 11 år sedan) så fick vi ett enda "fall" inom socialtjänsten att jobba med... Ett enda!?! Med tanke på att de allra flesta socionomer påbörjar sin karriär på ett socialkontoret så är det på tok för lite... Man måste få lära sig utreda mer!
Jag menar polisen får ju lära sig en hel drös med självskydd & annat nyttigt med att möta svåra situationer...
När det är skarpt läge för polisen går de in med kevlarväst, oc-spray & draget vapen...
När det är skarpt läge för socialtjänsten går vi in med en kollega (om vi inte fått med oss en polispatrull) & hämtar familjens barn... Vi har inga vapen eller skydd...
Ingen på min utbildning förberedda mig för hur jag ska reagera när en våldsam förälder hoppar upp på min rygg & knytnävar mig frenetiskt i nacken för att jag försöker få med mig dennes apatiska barn från rummet...
Mitt förslag är att göra socionomutbildningen mindre teoretisk & mer praktisk...
Jag minns en föreläsare extra väl från min utbildning... Han hade två teser som blivit mina deviser i mitt yrkesliv...
"- Tänk att varje ord du som myndighetsperson säger & varje beslut du tar ska du kunna läsa på löpet imorgon & svara upp för hur du resonerade när Janne J ringer med fradgan rykande runt munnen."
& den andra som är ännu viktigare & som jag tänker på minst ett par gånger i veckan:
"- Tänk på vad du ska svara lilla "Kalle" när han 20 år senare ringer upp dig & frågar varför du inte gjorde något! Du visste ju!"
Visst suger det till lite i maggropen när man läser det!!!
Det är lättare & svårare att vara en tillräckligt bra socialarbetare beroende på vilja förutsättningar man har...
När jag jobbade som socialsekreterare & hade som flest egna ärenden så räknade jag till 38 ärende... Tänk då att det är = 38 barn, 76 föräldrar, 38 skolor, 38 lärare + en hel drös syskon & släktingar... Inte helt sjävklart att vartendaste barn blev sedd lika mycket...
Jag hävdar ovikligt att det får inte handla om slump att vissa barn utreds mer eller bättre... Det får inte hänga på enskilda individers dagsform eller kreativitet!!!
Mitt förslag för att minimera den risken är att man inför nationella checklistor & rutiner som är bindande för alla socialtjänster...
Koppla det med min tanke, som jag tidigare haft, om att det ska finnas en särskild "barn-pengapåse" som är nationell så att det inte handlar om varje enskild kommuns ekonomi...
Lagstadgad att varje kommun måste ha en "ärendekommission", typ som de ha inom landstinget när de tar upp "svåra ärenden"... En grupp människor som gemensamt tar besluten... Det ska finnas med beslutande representanter från soc, polis, sjukvård & förskola/skola...
Ge alltid en vid bordet i uppdrag att ha en avvikande åsikt, bara för att motverka att man klappar sig själv på ryggen... En person som inte tar hänsyn till kostnader eller arbetsbelastning, utan ENBART till barnets bästa...
SSR har skrivit en superbra artikel med några punkter till förbättring... Den är så mitt i prick att jag klipper in lite av den här...
"Det som hände i Karskrona är djupt olycklig och sorgligt. Hur kan vi se till att det inte händer igen?"
De påtalar att var 3:e handläggare inom social barnavård är nyanställda & 7 av 10 chefer har jobbat mindre än 3 år... Detta visar att jobba med barn inom socialtjänsten har blivit ett genomgångsyrke... Det är få som orkar stanna kvar utan väljer att lämna för annat mindre tungt jobb...
Detta nästa stycke är så bra så jag valt att kopiera in hela alltet (det är tagit från ovanstående artikel):
"Akademikerförbundet SSR vill införa tjänster som specialistsocionom i alla kommuner. Specialisten ska enligt vår modell ha socionomexamen, minst sju års erfarenhet av social barnavård och en specialistutbildning inom barnområdet (60 högskolepoäng).
– Med specialisttjänster förväntar vi oss att chefer och socialsekreterare får stöd. Arbetet blir mindre tungt, fler vill stanna kvar och utvecklas i yrket. Kort sagt, ett bidrag för att minska personalomsättningen och säkra kvalitén, fortsätter Heike Erkers."
Bra!!!!!!!!!!
Att jobba som socialsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt... Det är även ett av de konstigaste jobben du kan tänka dig...
Du kommer till kontoret en dag med en tänkt agenda... Det är mer sällan än vanligt att du får gjort det du hade tänkt... Ofta händer det något, ibland små kriser & ibland totala hårdsmältor...
Jag skulle kunna berätta historier för er som ni ALDRIG skulle tro har hänt i verkligheten... Ni skulle hävda att jag hittat på... & "tyvärr" handlar detta inte bara om familjernas egna reaktioner utan även om hur vi myndighetspersoner ibland behandlar folk...
Skulle ni tro mig när jag berättar om familjen som jag utredde kom till mitt kontor en dag med ett brev från Migrationsverket... "Min familj" pratade ingen svenska över huvudtaget & hade fått ett brev på svenska som de inte kunde läsa... De bad mig översätta på engelska...
Vi kan säga såhär... Vårt samtal slutade med att jag satt på golvet med en storgråtande mamma i mitt knä efter att ha fått meddela att hela familjen skulle utvisas från vårt land... (Hoppas den handläggaren läser detta inlägg & känner sig träffad)
Inom mitt jobb måste man ta tag i det som ingen annan vill röra med tång...
Vi kan inte ha "förmånen" att fullt ut få uttrycka vår avsky över en förälder som förgripit sig sexuellt på sitt barn... Varför inte så tänker kanske du... Om man är skyldig så har man väl ändå förbrukat sin rätt till sitt barn?!?
Absolut kan jag hålla med dig... Men dock är det så här att barnet har inte förbrukar sin rätt till sin förälder...
& för att försöka förhindra några fler övergrepp så måste jag jobba med förövaren för att få till en förändring...
& för att få till den förändring så måste jag möta förövaren med respekt annars skiter det sig bara & ingen förändring sker...
Jag önskar att det fanns en större debatt & ett större intresse i media att diskutera socialtjänsten... Inte bara när det gått illa & någon skall hängas...
Jag tänker att om samhället fick veta mer om hur socialtjänsten jobbar, vad de brottas med men framförallt vad de kan hjälpa till med så skulle fler våga kontakta socialtjänsten för att få hjälp eller vid oro...
Detsamma gäller skolorna... Det borde vara obligatoriskt att alla elever fick lära sig om socialtjänsten... Allt för att de ska kunna veta var de kan söka hjälp om de skulle behöva...
Eller iaf inte bli rädda för socialtjänsten som de tyvärr lätt blir när mediadrevet drar igång & de får en sensationslysten bild som endast lämnar dem med budskapet: "Håll dig så långt ifrån soc som dy bara kan, annars får du aldrig träffa mamma & pappa igen!"
Tro mig... Det har hänt alldeles för många gånger att det är frågan jag fått av ett darrande litet asplöv framför mig...
Som avslutning vill jag bara tacka för ordet, för att ni lyssnar/läst/delat & kommenterat :)
& jag vill även skicka med er en ruggigt bra "kom ihåg"...
Nästa gång du säger eller tänker meningen: "Det är ditt fel/ansvar eller jobb"... Gör mig då en tjänst & forma din hand som om du pekar med ditt pekfinger på denna någon du pratar med... Som om handen blir en "pistol"...
Gör du det?!?? Ser du då vad som händer?!?
3 fingrar pekar tillbaka på dig själv... Ta det som en påminnelse om att fråga ifall du har gjort allt du kan :)
Hjälp mig utrota "Nånannanismen"
Tack ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar