Vet du hur ett ärende blir aktuellt på socialtjänsten… Inte? Då ska jag berätta…
Antingen ansöka familjen själv om stöd… Det är bara familjen som kan göra en ansökan, ingen annan... Men tro mig, det händer ibland... Jag har suttit med diverse kvasi-ansökningar från släktingar eller till & med skolor som tänker att familjen behöver stöd men där man av någon anledning inte själv vill göra en anmälan.
Anledningen till att det bara är familjen som kan göra en ansökan är inget konstigare än någon annan typ av ansökan i vårt samhälle… Ingen kan ju ansöka om ett ICA-kort i någon annans namn utan att riskera att bli anmäld för urkundsförfalskning eftersom man använder någon annans namn.
En ansökan leder till att det alltid med automatik inleds en utredning på socialtjänsten… Detta för att familjen skall få sin sak prövad & få ett beslut på utfallet. Varje utredning skall göra en kartläggning över vilka styrkor & behov som familjen har... Den ska påvisa om det finns några/något behov kvar som familjen själva tillsammans med sitt nätverk inte kan tillgodose...
Socialtjänstlagen är en biståndslagstiftning, ingen rättighetslagstiftning... Det innebär att bistånd beviljas efter behov... Inte efter önskemål...
Biståndet beviljas oftast på max 6 månader & skall följas upp efter halva tiden & omprövas när tiden går ut... Syftet är att socialtjänsten ska alltid jobba för att inte behövas i en familjs liv... Familjen skall bli "självförsörjande" så att säga...
LSS (Lagen om Stöd & Service till vissa funktionshindrade) är däremot en rättighetslagstiftning... Det innebär att om du har en viss diagnos så har du en lagstadgad rätt till en viss typ av insats... Ofta är detta en livslång insats...
Om det skulle vara så att familjen inte får den insats/hjälp de ansöker om, skall de få ett avslagsbeslut så att de kan göra en formell överklagan & få sin sak prövad igen. Beslutet prövas då i domstol, i Förvaltningsrätten. Det är alltså inte någon kollega till den beslutsfattande socialsekreteraren som sitter & kollar igen det redan tagna beslutet.
Det andra sättet ett ärende kan bli aktuellt på socialtjänsten är genom en anmälan... & det är nu som vi börjar komma in på det viktigaste i detta inlägg... När det kommer till barn som far illa i vårt samhället så finns det ingen plats för "Nånannanismen"... Det vill säga det finns ingen utrymme för att tänka "det där får någon annan ta tag i"...
Jag hävdar att vi måste se barnen i vår närhet som "våra barn" & ta ett kollektivt ansvar för deras välbefinnande... För risken är ju att om vi "inte vill lägga oss i" utan "låta familjen sköta sitt" så kanske vi indirekt blir medskyldiga till att just "det där barnet" far illa... När det är mamma & pappa som brister & ingen annan väljer att se, hur ska då just "det där barnet" få hjälp?!?
I Sverige har vi en lagstadgad skyldighet som gäller för alla som jobbar med barn att de genast måste anmäla till socialtjänsten när de får vetskap om eller misstänker att ett barn far illa... Notera att formuleringen är just "misstänker" & inte "vet"... Detta är en tröskel som är medvetet låg satt just för att man inte skall hamna i någon form av "hemma-brottsutredning"...
Det är till & med så att om du avstår från att anmäla när ett barn misstänks fara illa så kan du bli straffad för det... Du begår ett tjänstefel...
Kom ihåg att din anmälningsplikt är personlig & kan aldrig delegeras bort... Om till exempel du går till din rektor & villanmäla oro för ett barn men din rektor säger nej... Om du inte själv då skriver en anmälan så riskerar även du att polisanmälas för tjänstefel...
Trots att denna formulering är skriven så pass "lågt" & att skyldigheten kommer med ett straffansvar, så är detta ständigt ett återkommande aber... Jag har haft samtal med rektorer som, med nästan en hint av stolthet i rösten, har berättat för mig att denna någon minsann varit rektor o 32 års tid & aldrig gjort en socialtjänstanmälan... Jag har ju då aldrig kunnat hålla mig utan högljutt deklarerat att Rädda barnen har gjort studier som visar på att det är ca 3 barn i varje klass som far illa... Jag har då snällt bett rektorn fundera på hur många klasser denna någon haft under alla sina 32 år, hur många barn det är i varje klass & hur många barn det faktiskt blir som denna någon har missat...
Ta mig inte fel... Jag förstår att det kan vara tufft att skriva en orosanmälan, jag vet... Jag skrev en själv senast igår... Dock tänker jag att om man väljer att jobba med barn så får man liksom inte glömma bort att det är ett enormt ansvar, det är några av de mest utsatta individerna i vårt samhälle vi får ansvar för... Man får ta det lätta tillsammans med det svåra...
Du som lärare/förskolelärare/kurator/skolsyster... Du kanske är den enda som detta barnet litar på... Du kanske är den som "ser" barnet mest av någon på hela dagen... Våga då äga ditt ansvar & tänk att du våga se... Det finns alltid en risk att du missuppfattat situationen, inte så kul alla gånger... Men ännu värre, tänk om du hade rätt & inte agerade!!!
Du, som inte faller inom kategorin som har en lagstadgad anmälningsskyldighet, rekommenderas av Socialstyrelsen att alltid anmäla när du misstänker att ett barn far illa...
Tänk på att "Bobby" befann sig mitt i samhället i Sverige 2006 & kunde misshandlas till döds utan att ens en endast gång bli aktuell på socialtjänsten... Det är en skamfläck, att bära, för varenda vuxen i hela vårt rike!
Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn ❤️
(Desto mer jag skriver, desto mer kommer jag på att säga ;) det blir en del 3 oxå)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar