torsdag 8 maj 2014

Del 4: "Hur många fler barn skall behöva dö?!?"

"Varför är socialtjänsten alltid så feg & gömmer sig bakom sekretessen?"

"Varför får inte, jag som anmälare, veta hur det går i ärendet? Risken finns ju att jag inte anmäler igen om jag inte tror att socialtjänsten tar min anmälan på allvar!" 

Jag skulle vilja hävda att just sekretessen är ett av de största & viktigaste redskapet som socialtjänsten har att jobba med... 

De familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten måste 100 procentigt kunna lita på att vad de än berättar stannar hos dem... Detta för att kunna få hjälp på riktigt & inte bara utifrån vad de "vågar" släppa ifrån sig... 

Tänk dig själv att du ska gå till någon & berätta det som ni själva upplever är det värsta, svåraste, mest skamliga eller era största brister... Jag skulle vilja hävda att det är något av det modigaste & mest ansvarsfulla du som föräldrar kan göra... För ärlighet leder till rätt hjälp... Då är det ju ovärderligt att du kan vara bombsäker på att informationen stannar hos socialtjänsten... 

Tänk sen att du ska göra samma sak utan socialtjänstens absoluta sekretess... Fråga dig själv hur mycket du hade berättar om du sen va orolig för att alla på barnens skola, ditt jobb eller på lokala ICA kanske vet vad du sagt... Inte så mycket eller hur?!?? 

Detsamma gäller media... Jag kan alltid förundras över hur lite folk reagera på när mammor & pappor helt obegränsat vill hänga ut sina ärende i media... 

Jag förfasa varenda gång... Inte för att jag tänker att just den socialtjänsten just då har rätt att dölja sin handläggning av ärendet... Nej, jag förfasas över att ingen reagera på att föräldrarna väljer att hänga ut sitt barn till blodvittrande vargar... 

Om föräldrarna vill hänga ut sig själva... Fine, go ahead... men ta inte beslut över lilla loppas huvud om även han/hon skall hängas ut till allas beskådan... 

När föräldrarna inte värnar sitt barns rätt till integritet, då måste socialtjänsten stiga in... Även om det alltid kommer innebära att "Svensson hemma i soffan" kommer hävda att socialtjänsten har något att dölja... 

En fd kollega till mig va på fest för några år sedan... En kompis till henne kom på idén att de skulle googla på varandras namn för att se vad som dök upp...

När hennes namn googlades så kom en hel LVU-utredning upp & all... & då menar jag verkligen ALL dokumentation i ett ärende som hon hade haft... Föräldrarna hade startat en blogg där de helt skoningslöst la ut allting... De värnade inte sitt barns integritet över huvudtaget... 

Lite snopet för min kollega & något som man kan förfasas över men sedan skaka av sig hyfsat snabbt & gå vidare med kvällen... 

Jag undrar hur snabbt det kommer gå över för just det där barnet när denna någon själv sitter på en fest om några år & en kompis kommer på att de ska googla på varandras namn❤️

Jag har många gånger fått frågan, från anmälare, varför de inte får någon återkoppling på hur det går i ärendet... 

Mina självklara frågor blir då alltid: "Vad är det för återkoppling du vet få?" & "Varför vill du veta hur det går i ärendet?" 

Anledningen till mina frågor är att innan man ställer de frågorna så tänker jag att man bör ställa sig just dessa frågor själv... Varför frågar jag? 

Om svaret är för att man är nyfiken på hur det går eller om man vill veta om man "gjorde rätt" som anmälde... I så fall tänker jag rent krasst att du inte ska få ett svar på dina frågor... 

Om svaret på varför du frågar är för att du vill säkerställa dig på att din anmälan kommit fram & socialtjänsten jobbar med familjen... Då ska du få svar på just det, men inget annat... 

Anledningen till min krassa tanke är återigen detta... Man måste kunna vara säker på att min familj inte "diskuteras på byn"... & även för att du inte ska tänka att du har anmält en gång & därmed har du fullföljt din skyldighet... Det är istället viktigare än någonsin att du faktiskt ser detta barn & anmäler igen om du tycker problemet kvarstår eller blir värre... 

Socialtjänsten måste i stort sett alltid jobba med familjens frivillighet att träffa socialtjänsten... Om familjen vägrar så finns det väldigt lite som socialtjänsten kan göra om det inte är tal om liv & död... 

Eftersom det (tack & lov) väldigt sällan är tal om liv & död i ärenden så kan socialtjänsten inte alltid agera som allmänheten kan tycka... Exempel på detta är att man inte alltid han göra oanmälda hembesök.... 

Fråga dig själv... Skulle du klara en oanmäld "inspektion" onsdagsmorgon kl 07? Jag kan säga att mitt hem gör det inte alltid... 

Fråga dig även hur välvilligt inställd du sedan är till att samarbeta med någon som kommer & knackar på för att "kolla upp en"... 

Socialtjänsten måste alltid värna relationen till föräldrar & barn... För det är i relationen som trygghet föds & trygghet behövs för att kunna genomföra en förändring... & i slutändan är det ju det vi alla vill åt... Att just detta barn ska få det bra! 

LVU... Lagen om Vård av Unga är ju en tvångslagstiftning där ni kan omhänderta barn tänker kanske du nu... Det är väl ett kraftfullt "redskap" om något!!! 

Det stämmer... Men vet du när man kan använda LVU? 

Det finns 2 sätt att omhändertas jml LVU... 

1: omedelbart omhändertagande... då ska det vara fara för liv & hälsa just i detta nu... inte igår & inte imorgon, utan just nu! 

2: en "vanligt" utredning kan mynna ut i en ansökan om omhändertagande. 

Båda sätten avgörs i Förvaltningsrätten... Alla parter i målet får ett juridiskt ombud utsett & det finns en panel med domare & nämndemän som avgör i målet... 

Innan ärendet kommer så långt skall i stort sett mellan 3-10 personer på socialtjänsten vara överens om att en ansökan skall göras... Detta är allt från handläggare i ärendet till socialnämndens ordförande som skriver på ansökan... Alltså inte något som är gjort av "enskilda handläggare"... 

Vad behövs då för att ett barn ska kunna omhändertas?!? Jag tror jag väljer en liknelse som jag brukar dra för polisen när jag föreläser för dem... 

Tänk dig att du kommer till ett pågående inbrott & haffar tjuven mitt i brottet... Om tjuven säger: "Jag lovar att jag aldrig ska göra om detta igen & om du vill så kan jag gå i samtal 1 gång/vecka för att kunna sluta... Om du som polis då inte kan påvisa att tjuven ljuger eller att tjuven inte har förmåga att genomgå dessa samtal, så får du inte lagföra tjuven utan måste släppa denna & hoppas på det bästa... 

Typ så (fast inte lika enkelt) är det med LVU... Om du inte kan påvisa att föräldrarna inte har viljan eller förmodan att ta emot stöd & hjälp så kan du inte omhänderta barnet...

Jag tycker absolut att det ska vara svårt att omhänderta barn... Det ska alltid vara sista utvägen... Det är ju trots allt ett extremt ingrepp i ett barns liv... 

Jag önskar bara att samhället oxå visste hur vägen till ett omhändertagande ser ut så att vår lagstiftning inte blir en falsk trygghet för våra barn... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar