måndag 5 maj 2014

Hur många fler barn ska behöva dö?!?

Hela Sverige skriker efter en förändring & det är något bra... Skrik på!!! Desto fler röster som hörs desto bättre är det... Särskilt är det bra om det "inte bara" är socialarbetarfolk som ropar... 

För 8 år sedan fick vi lära känna "Bobby", nu kommer vi få lära känna ett nytt barnnamn som kommer sända kalla kårar längst vår ryggrad... 

Frågan är dock om Sverige vet vad som egentligen behövs förändras? Frågan är hur Sverige skulle reagera om de verkligen visste på riktigt hur det kan fungera på ett helt vanligt socialkontor i Svearike... 

Jag kan slå vad att många många kollegor till mig i "branschen" känner obehag när de läser om lilla flickan i Karlskrona... Inte konstigt tänker kanske du. Vem känner inte obehag över att en 8-åring inte längre finns ibland oss... Det är dock inte "bara" detta obehag jag pratar om, utom ett helt annat obehag... Ett som vi inte delar med resten av Sverige.. 

Jag kan nämligen tänka mig att många av oss socialarbetare som hunnit jobbat i några år tänker: "Det är bara rena rama turen att det inte har hänt fler gånger än vad det redan har gjort"... 

Många av oss har med hög sannolikhet ett eget ärende som vi minns lite extra när vi läser om lilla loppan i Karlskrona & en obehagligt stark tanke är: "Det skulle kunna varit jag!" 

Det finns en artikel som rullar runt på fejjan (jag har själv delat den för jag tycker att den är så viktig) som handlar om att man INTE får lov att göra fel när barn far illa... & det är så viktigt att det tål att sägas igen... NÄR MAN JOBBAR MED BARN SOM FAR ILLA SÅ FÅR MAN ALDRIG GÖRA FEL... 

Just därför är följande tankar så viktiga!!! Eftersom det inte är robotar som jobbar som socialarbetare så är det oundvikligt att fel kommer att begås, precis som i alla andra yrken... Dock är det här sååå mycket viktigare att dessa fel blir så minimala som möjligt, med så lite mänskligt lidande som möjligt... 

Jobbet är många gånger både akutstyrt & känslomässigt påfrestande vilket gör att det är livsviktigt att det finns satta rutiner, en struktur som alla kan som ett rinnande vatten... Men jag hävdar ändå att det viktigast av allt är ändå att det finns en ledning som förstår sitt uppdrag, ett led med chefer som vet vad de sysslar med & som alltid, alltid finns där som stöttning till sina handläggare... 

Ledningen i Karlskrona har gått ut & sagt att en del av lösningen är att "den här socialsekreteraren inte kommer att få jobba med denna typen av ärenden igen". Detta efter att chefen för socialtjänsten sitter i tv & uttrycket att de har som rutin att skicka pm/anmälningar med postgång till den berörda handläggaren... Postgång!!! Barnet hinner ju dö 364274887 gånger om innan posten hunnit fram... Detta uttalandet påvisar att de, i mina ögon, inte har brustit i sina rutiner... Detta påstår jag eftersom för att kunna brista i en rutin så måste man från början ha en rutin... & att vidarebefordra alla anmälningar, inklusive akuta, via postgång är INGEN rutin att tala om... 

Detta uttalande är för mig lika tokigt som när ordförande i en socialnämnden (i en kommun jag jobbat i) uttalade sig i tidningen med meningen: "Vi har nu ändrat rutinerna så att ingen enskild handläggare kommer kunna omhänderta något barn igen"... 

Problemet, i min dåvarande kommuns fall, var dock att denna ordförande som uttalade sig hade någonstans på vägen missat det faktum att namnunderskrifter på varenda LVU-ansökan (Lagen om Vård av Unga) är ALLTID en ordförande i socialnämnden... Alltså va det ingen enskild handläggare som hade omhändertagit detta barnet heller... utan just denna ordförande själv som hade skrivit under LVU-ansökan som man nu försökte anstå ansvar ifrån... 

När man varje dag möter de allra mest utsatta i samhället så är det ovärderligt att ha en bra chef... En chef som tro på en, stöttar en & som delar samma sociala patos som en själv... Det är viktigt att de som är chef har kunskap, civilkurage & förmåga att leda... Det är även livsviktigt att dessa chef vågar säga ifrån, rätta till misstag & ta obekväma samtal med medarbetare... 

Jag har haft både supergrymma chefer & chefer som är en "JO-anmälan waiting to happen". Här nedan kommer en beskrivning av två av dessa ledarskap... 

En chef hade filosofi: "Man är ingen "riktig" socialarbetare om man förväntar sig att det är ett mån-fredag, 8-17 jobb"... 

- Samma chef har verkligen levt upp till sin egna tes... Det visade denna någon, när jag skulle vara med på ett bevakat umgänge (det gällde ett barn som var omhändertaget & enbart fick träffa sina föräldrar med närvarande socialsekreterare) & jag fick denna kommentar när jag gick dit i slutet av ordinarie arbetsdag: "Jag väljer att jobba över ikväll så du inte är här ensam, kom upp på mitt rum efter ni är klara så du kan prata av dig lite innan du går hem." 

En annan chef sa till mig inför ett omedelbart omhändertagande (det fanns ingen annan kollega att tillgå, så jag fick åka själv... Detta innebär alltså att jag åkte ensam hem till en familj & plockade med mig det barnet från föräldrarna): "Jag kommer inte finnas tillgänglig på telefon för dig eftersom jag tänkte gå på min yogalektion"... 

- Samma chef säger dagen efter följande mening till mig: "Jag slog en signal på din mobil vid 22-tiden igår, men den var avslagen så jag tänkte att du va hemma igen tryggt i din soffa"... Mitt svar blev: "Ja, eller så hade jag hunnit bli ihjälslagen & mobilen va söndertrampad..."

Gissa vilken av dessa chefer jag kände mig mest trygg med?!? & gissa om jag som socialarbetare gör ett bättre eller sämre jobb desto tryggare jag känner mig?!? 

Inser ju nu att detta inlägg är galet långt & jag har masssssor kvar att skriva om :) tror det får bli min först serie... Återkom gärna imorgon för del 2 ;) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar