måndag 26 maj 2014

Använd din röst annars kommer de utnyttja din tystnad!

Trots den varma försommar årstiden så sveper det kalla otäcka vindar över vårt land... 

Det än egentligen illa nog & en otäckt känsla att idag behöva vakna upp till ett Svearike där SD igår gick upp mer än något annat parti i vårt land... 

Sen att få se att valdeltagandet var under 50% är en skymf mot varenda individ både i världshistorien & i nutid som kämpat/kämpar för sin rätt att få rösta... Fatta att folk dör för sin rätt att få göra sin röst hörd & här i väst kastar vi bort samma rätt! 

Vad har hänt??? Har vi blivit så jäkla bekväma & lat att vi inte ens pallar att bry oss om oss själva? Eller är det så att vi tänker "det kvittar vad jag röstar, det händer ju inget ändå" eller är det så att "vi inte hann gå & rösta"... 

Oavsett vad din (du som inte röstat) anledning är så vill jag bara säga att det är rakt av pruttdumt!!! 

Att komma & säga att man inte hinner gå & rösta när man han kunnat förtidsrösta i 3 veckor är bara rena rama bullshit! 

Till er som inte palla gå & rösta eller ni dom tycker att det ändå inte gör någon skillnad...säg mig, hur känns det för er att vakna upp idag med ovissheten om hur valresultatet hade blivit om ni pallrat er iväg?!?? För mig skulle det varit en vass bitter smak i munnen... Vi andra kan iaf tänka att vi gjorde vad vi kunde!!! 

För en sak som vi kan va jäkligt på det klara över är att SD-anhängare har gått man ur huse för att göra som röst hörd... & de lyckades... de har haft möjligheten att utnyttja din tysta röst...

Det kommer ett nytt val i september, närmare bestämt den 14:e... Skriv in det i kalendern redan nu så du hinner gå & rösta, har hunnit inse allvaret eller hunnit få upp kondisen lite så du pallar... 

"The Only Thing Necessary for the Triumph of Evil is for Good Men to do Nothing" /Edmund Burke

fredag 9 maj 2014

Avslutande del: "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

För att avrunda min "lilla debattserie" ;) så tänkte jag nu ge lite konkreta tankar på vad jag tänker bör ses över i vårt avlånga land... 

Socionomutbildningen... Visste du att när jag gick min utbildning (x-ades för 11 år sedan) så fick vi ett enda "fall" inom socialtjänsten att jobba med... Ett enda!?! Med tanke på att de allra flesta socionomer påbörjar sin karriär på ett socialkontoret så är det på tok för lite... Man måste få lära sig utreda mer! 

Jag menar polisen får ju lära sig en hel drös med självskydd & annat nyttigt med att möta svåra situationer... 

När det är skarpt läge för polisen går de in med kevlarväst, oc-spray & draget vapen... 

När det är skarpt läge för socialtjänsten går vi in med en kollega (om vi inte fått med oss en polispatrull) & hämtar familjens barn... Vi har inga vapen eller skydd... 

Ingen på min utbildning förberedda mig för hur jag ska reagera när en våldsam förälder hoppar upp på min rygg & knytnävar mig frenetiskt i nacken för att jag försöker få med mig dennes apatiska barn från rummet... 

Mitt förslag är att göra socionomutbildningen mindre teoretisk & mer praktisk... 

Jag minns en föreläsare extra väl från min utbildning... Han hade två teser som blivit mina deviser i mitt yrkesliv... 

"- Tänk att varje ord du som myndighetsperson säger & varje beslut du tar ska du kunna läsa på löpet imorgon & svara upp för hur du resonerade när Janne J ringer med fradgan rykande runt munnen."

& den andra som är ännu viktigare & som jag tänker på minst ett par gånger i veckan:  

"- Tänk på vad du ska svara lilla "Kalle" när han 20 år senare ringer upp dig & frågar varför du inte gjorde något! Du visste ju!"

Visst suger det till lite i maggropen när man läser det!!! 

Det är lättare & svårare att vara en tillräckligt bra socialarbetare beroende på vilja förutsättningar man har... 

När jag jobbade som socialsekreterare & hade som flest egna ärenden så räknade jag till 38 ärende... Tänk då att det är = 38 barn, 76 föräldrar, 38 skolor, 38 lärare + en hel drös syskon & släktingar... Inte helt sjävklart att vartendaste barn blev sedd lika mycket... 

Jag hävdar ovikligt att det får inte handla om slump att vissa barn utreds mer eller bättre... Det får inte hänga på enskilda individers dagsform eller kreativitet!!! 

Mitt förslag för att minimera den risken är att man inför nationella checklistor & rutiner som är bindande för alla socialtjänster... 

Koppla det med min tanke, som jag tidigare haft, om att det ska finnas en särskild "barn-pengapåse" som är nationell så att det inte handlar om varje enskild kommuns ekonomi... 

Lagstadgad att varje kommun måste ha en "ärendekommission", typ som de ha inom landstinget när de tar upp "svåra ärenden"... En grupp människor som gemensamt tar besluten... Det ska finnas med beslutande representanter från soc, polis, sjukvård & förskola/skola... 

Ge alltid en vid bordet i uppdrag att ha en avvikande åsikt, bara för att motverka att man klappar sig själv  på ryggen... En person som inte tar hänsyn till kostnader eller arbetsbelastning, utan  ENBART till barnets bästa... 

SSR har skrivit en superbra artikel med några punkter till förbättring... Den är så mitt i prick att jag klipper in lite av den här... 

"Det som hände i Karskrona är djupt olycklig och sorgligt. Hur kan vi se till att det inte händer igen?"

De påtalar att var 3:e handläggare inom social barnavård är nyanställda & 7 av 10 chefer har jobbat mindre än 3 år... Detta visar att jobba med barn inom socialtjänsten har blivit ett genomgångsyrke... Det är få som orkar stanna kvar utan väljer att lämna för annat mindre tungt jobb... 

Detta nästa stycke är så bra så jag valt att kopiera in hela alltet (det är tagit från ovanstående artikel): 

"Akademikerförbundet SSR vill införa tjänster som specialistsocionom i alla kommuner. Specialisten ska enligt vår modell ha socionomexamen, minst sju års erfarenhet av social barnavård och en specialistutbildning inom barnområdet (60 högskolepoäng).

– Med specialisttjänster förväntar vi oss att chefer och socialsekreterare får stöd. Arbetet blir mindre tungt, fler vill stanna kvar och utvecklas i yrket. Kort sagt, ett bidrag för att minska personalomsättningen och säkra kvalitén, fortsätter Heike Erkers."

Bra!!!!!!!!!! 

Att jobba som socialsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt... Det är även ett av de konstigaste jobben du kan tänka dig... 

Du kommer till kontoret en dag med en tänkt agenda... Det är mer sällan än vanligt att du får gjort det du hade tänkt... Ofta händer det något, ibland små kriser & ibland totala hårdsmältor... 

Jag skulle kunna berätta historier för er som ni ALDRIG skulle tro har hänt i verkligheten... Ni skulle hävda att jag hittat på... & "tyvärr" handlar detta inte bara om familjernas egna reaktioner utan även om hur vi myndighetspersoner ibland behandlar folk... 

Skulle ni tro mig när jag berättar om familjen som jag utredde kom till mitt kontor en dag med ett brev från Migrationsverket... "Min familj" pratade ingen svenska över huvudtaget & hade fått ett brev på svenska som de inte kunde läsa... De bad mig översätta på engelska... 

Vi kan säga såhär... Vårt samtal slutade med att jag satt på golvet med en storgråtande mamma i mitt knä efter att ha fått meddela att hela familjen skulle utvisas från vårt land... (Hoppas den handläggaren läser detta inlägg & känner sig träffad)

Inom mitt jobb måste man ta tag i det som ingen annan vill röra med tång... 

Vi kan inte ha "förmånen" att fullt ut få uttrycka vår avsky över en förälder som förgripit sig sexuellt på sitt barn... Varför inte så tänker kanske du... Om man är skyldig så har man väl ändå förbrukat sin rätt till sitt barn?!? 

Absolut kan jag hålla med dig... Men dock är det så här att barnet har inte förbrukar sin rätt till sin förälder... 

& för att försöka förhindra några fler övergrepp så måste jag jobba med förövaren för att få till en förändring... 

& för att få till den förändring så måste jag möta förövaren med respekt annars skiter det sig bara & ingen förändring sker... 

Jag önskar att det fanns en större debatt & ett större intresse i media att diskutera socialtjänsten... Inte bara när det gått illa & någon skall hängas... 

Jag tänker att om samhället fick veta mer om hur socialtjänsten jobbar, vad de brottas med men framförallt vad de kan hjälpa till med så skulle fler våga kontakta socialtjänsten för att få hjälp eller vid oro... 

Detsamma gäller skolorna... Det borde vara obligatoriskt att alla elever fick lära sig om socialtjänsten... Allt för att de ska kunna veta var de kan söka hjälp om de skulle behöva... 

Eller iaf inte bli rädda för socialtjänsten som de tyvärr lätt blir när mediadrevet drar igång & de får en sensationslysten bild som endast lämnar dem med budskapet: "Håll dig så långt ifrån soc som dy bara kan, annars får du aldrig träffa mamma & pappa igen!"

Tro mig... Det har hänt alldeles för många gånger att det är frågan jag fått av ett darrande litet asplöv framför mig... 

Som avslutning vill jag bara tacka för ordet, för att ni lyssnar/läst/delat & kommenterat :) 

& jag vill även skicka med er en ruggigt bra "kom ihåg"... 

Nästa gång du säger eller tänker meningen: "Det är ditt fel/ansvar eller jobb"... Gör mig då en tjänst & forma din hand som om du pekar med ditt pekfinger på denna någon du pratar med... Som om handen blir en "pistol"... 

Gör du det?!?? Ser du då vad som händer?!? 

3 fingrar pekar tillbaka på dig själv... Ta det som en påminnelse om att fråga ifall du har gjort allt du kan :) 

Hjälp mig utrota "Nånannanismen" 

Tack ❤️




torsdag 8 maj 2014

Del 4: "Hur många fler barn skall behöva dö?!?"

"Varför är socialtjänsten alltid så feg & gömmer sig bakom sekretessen?"

"Varför får inte, jag som anmälare, veta hur det går i ärendet? Risken finns ju att jag inte anmäler igen om jag inte tror att socialtjänsten tar min anmälan på allvar!" 

Jag skulle vilja hävda att just sekretessen är ett av de största & viktigaste redskapet som socialtjänsten har att jobba med... 

De familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten måste 100 procentigt kunna lita på att vad de än berättar stannar hos dem... Detta för att kunna få hjälp på riktigt & inte bara utifrån vad de "vågar" släppa ifrån sig... 

Tänk dig själv att du ska gå till någon & berätta det som ni själva upplever är det värsta, svåraste, mest skamliga eller era största brister... Jag skulle vilja hävda att det är något av det modigaste & mest ansvarsfulla du som föräldrar kan göra... För ärlighet leder till rätt hjälp... Då är det ju ovärderligt att du kan vara bombsäker på att informationen stannar hos socialtjänsten... 

Tänk sen att du ska göra samma sak utan socialtjänstens absoluta sekretess... Fråga dig själv hur mycket du hade berättar om du sen va orolig för att alla på barnens skola, ditt jobb eller på lokala ICA kanske vet vad du sagt... Inte så mycket eller hur?!?? 

Detsamma gäller media... Jag kan alltid förundras över hur lite folk reagera på när mammor & pappor helt obegränsat vill hänga ut sina ärende i media... 

Jag förfasa varenda gång... Inte för att jag tänker att just den socialtjänsten just då har rätt att dölja sin handläggning av ärendet... Nej, jag förfasas över att ingen reagera på att föräldrarna väljer att hänga ut sitt barn till blodvittrande vargar... 

Om föräldrarna vill hänga ut sig själva... Fine, go ahead... men ta inte beslut över lilla loppas huvud om även han/hon skall hängas ut till allas beskådan... 

När föräldrarna inte värnar sitt barns rätt till integritet, då måste socialtjänsten stiga in... Även om det alltid kommer innebära att "Svensson hemma i soffan" kommer hävda att socialtjänsten har något att dölja... 

En fd kollega till mig va på fest för några år sedan... En kompis till henne kom på idén att de skulle googla på varandras namn för att se vad som dök upp...

När hennes namn googlades så kom en hel LVU-utredning upp & all... & då menar jag verkligen ALL dokumentation i ett ärende som hon hade haft... Föräldrarna hade startat en blogg där de helt skoningslöst la ut allting... De värnade inte sitt barns integritet över huvudtaget... 

Lite snopet för min kollega & något som man kan förfasas över men sedan skaka av sig hyfsat snabbt & gå vidare med kvällen... 

Jag undrar hur snabbt det kommer gå över för just det där barnet när denna någon själv sitter på en fest om några år & en kompis kommer på att de ska googla på varandras namn❤️

Jag har många gånger fått frågan, från anmälare, varför de inte får någon återkoppling på hur det går i ärendet... 

Mina självklara frågor blir då alltid: "Vad är det för återkoppling du vet få?" & "Varför vill du veta hur det går i ärendet?" 

Anledningen till mina frågor är att innan man ställer de frågorna så tänker jag att man bör ställa sig just dessa frågor själv... Varför frågar jag? 

Om svaret är för att man är nyfiken på hur det går eller om man vill veta om man "gjorde rätt" som anmälde... I så fall tänker jag rent krasst att du inte ska få ett svar på dina frågor... 

Om svaret på varför du frågar är för att du vill säkerställa dig på att din anmälan kommit fram & socialtjänsten jobbar med familjen... Då ska du få svar på just det, men inget annat... 

Anledningen till min krassa tanke är återigen detta... Man måste kunna vara säker på att min familj inte "diskuteras på byn"... & även för att du inte ska tänka att du har anmält en gång & därmed har du fullföljt din skyldighet... Det är istället viktigare än någonsin att du faktiskt ser detta barn & anmäler igen om du tycker problemet kvarstår eller blir värre... 

Socialtjänsten måste i stort sett alltid jobba med familjens frivillighet att träffa socialtjänsten... Om familjen vägrar så finns det väldigt lite som socialtjänsten kan göra om det inte är tal om liv & död... 

Eftersom det (tack & lov) väldigt sällan är tal om liv & död i ärenden så kan socialtjänsten inte alltid agera som allmänheten kan tycka... Exempel på detta är att man inte alltid han göra oanmälda hembesök.... 

Fråga dig själv... Skulle du klara en oanmäld "inspektion" onsdagsmorgon kl 07? Jag kan säga att mitt hem gör det inte alltid... 

Fråga dig även hur välvilligt inställd du sedan är till att samarbeta med någon som kommer & knackar på för att "kolla upp en"... 

Socialtjänsten måste alltid värna relationen till föräldrar & barn... För det är i relationen som trygghet föds & trygghet behövs för att kunna genomföra en förändring... & i slutändan är det ju det vi alla vill åt... Att just detta barn ska få det bra! 

LVU... Lagen om Vård av Unga är ju en tvångslagstiftning där ni kan omhänderta barn tänker kanske du nu... Det är väl ett kraftfullt "redskap" om något!!! 

Det stämmer... Men vet du när man kan använda LVU? 

Det finns 2 sätt att omhändertas jml LVU... 

1: omedelbart omhändertagande... då ska det vara fara för liv & hälsa just i detta nu... inte igår & inte imorgon, utan just nu! 

2: en "vanligt" utredning kan mynna ut i en ansökan om omhändertagande. 

Båda sätten avgörs i Förvaltningsrätten... Alla parter i målet får ett juridiskt ombud utsett & det finns en panel med domare & nämndemän som avgör i målet... 

Innan ärendet kommer så långt skall i stort sett mellan 3-10 personer på socialtjänsten vara överens om att en ansökan skall göras... Detta är allt från handläggare i ärendet till socialnämndens ordförande som skriver på ansökan... Alltså inte något som är gjort av "enskilda handläggare"... 

Vad behövs då för att ett barn ska kunna omhändertas?!? Jag tror jag väljer en liknelse som jag brukar dra för polisen när jag föreläser för dem... 

Tänk dig att du kommer till ett pågående inbrott & haffar tjuven mitt i brottet... Om tjuven säger: "Jag lovar att jag aldrig ska göra om detta igen & om du vill så kan jag gå i samtal 1 gång/vecka för att kunna sluta... Om du som polis då inte kan påvisa att tjuven ljuger eller att tjuven inte har förmåga att genomgå dessa samtal, så får du inte lagföra tjuven utan måste släppa denna & hoppas på det bästa... 

Typ så (fast inte lika enkelt) är det med LVU... Om du inte kan påvisa att föräldrarna inte har viljan eller förmodan att ta emot stöd & hjälp så kan du inte omhänderta barnet...

Jag tycker absolut att det ska vara svårt att omhänderta barn... Det ska alltid vara sista utvägen... Det är ju trots allt ett extremt ingrepp i ett barns liv... 

Jag önskar bara att samhället oxå visste hur vägen till ett omhändertagande ser ut så att vår lagstiftning inte blir en falsk trygghet för våra barn... 

onsdag 7 maj 2014

Del 3, "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

"Hur många gånger ska jag behöva göra en socialtjänstanmälan? Räcker det inte med en gång?"

"Socialtjänsten har väl ändå ett register så de ser alla anmälningar gällande det barnet som gjorts överallt?"

"Om jag skickar in en lapp med alla barn som vi känner befinner sig i en viss zon av oro till er. Kan inte då ni se om ni redan har någon tidigare oro kring det barnet? Bara så vi vet att vi är på rätt väg"

"Jag tror att ett barn i mitt bostadsområde far illa... Visst kan jag göra en anonym anmälan? Vill inte att föräldrarna ska få veta att det är jag som anmält."

Alla frågor jag har fått mer än en gång & jag hoppas detta inlägg svarar på varför det inte är helt optimalt... 

Visste du att när det inkommer en anmälan till socialtjänsten så görs det alltid en så kallad "förhandsbedömning"... 

Detta gör man för att kolla om det finns något som socialtjänsten kan hjälpa till med... Det är nämligen inte alla problem & behov som ska eller ens kan lösas & tillgodoses av socialtjänsten... Socialtjänsten får bara inleda utredning då det finns ett sådant behov... 

En förhandsbedömning kan variera från att vara ett telefonsamtal med anmälaren till att träffa familjen... Dock får socialtjänsten inte ta några kontakter utanför familjen & anmälare för då inleds per automatik en utredning... 

Om anmälaren är anonym så försvinner ju möjligheten att kunna inhämta någon mer information vilket leder till att socialtjänsten endast kan ha kontakt med familjen... 

O handen på hjärtat så hur skulle du själv reagera om du blev kallad på ett möte till socialtjänsten där du får info om att någon påtalat att du gör fel?!? 

Jag tänker att det är väldigt få av oss som ens kan ta kritik i vardagen, på vårt jobb... Inte ens när kritiken kanske är berättigad & kommer från någon som man känner väl... & då gäller det "ändå bara" vårt jobb... 

Tänk dig då att en helt främmande person sitter framför dig & påstår att "någon anonym" har skrivit/ringt in till dem & berättat att denna någon tycker att du missköter dina barn... Hur många av som, med hand på hjärtat igen, hade i det läget tänkt helt opartiskt: "Hm, det kanske finns någon poäng i det du säger... Jag kanske missköter min familj & skulle kanske därför vara i behov av något stöd som jag inte ens visste jag va i behov av." 

Inte så många av oss som känner att just den rocken va så bekväm att böra, eller hur?!? 

Detta är alltså svaret på varför du inte bör göra en anonym anmälan... Helt ärligt så anser jag att man i det läget faktiskt dubbelsviker barnet... Uppenbarligen ser man detta barnet så pass att man inser att han/hon far illa... men man vill inte ha obehaget för att stå för vad man sett... Det får någon annan göra... "Nånannanismen"

Visste du att alla förhandsbedömningar som inte leder till utredning försvinner från socialtjänstens register om inte familjen varit aktuell tidigare... Då läggs en papperskopia (allt finns inte i datasystemet) i familjens akt... som oftast ligger nere i ett arkiv... 

Förstår du vad detta innebär?!? Ett barn kan alltså varit aktuell på socialtjänsten 15 gånger genom olika förhandsbedömningar... En summa som vi alla hade reagerat på & tänkt att något måste ju alla dessa anmälningar peka på... 

Om då det aldrig inletts en utredning så finns det inte ett spår av dessa 15 anmälningarna... Galet eller hur?!?? 

Detta är anledning till att du alltid bör anmäla om du tycker problemet kvarstår fast du redan gjort en anmälan... Din andra, tredje eller fjärde anmäla är kanske den som gjorde att socialtjänsten kunde inleda utredning... om inte annars så för att det inkommit ett flertal anmälningar under en kortare period... 

Varför är det då så här tänker du... Hur kan förhandsbedömningarna försvinna?!? Ja, det där är "the million dollar question"... 

Svaret är att vi i Sverige har en extremt starkt integritet som skyddas av lagstiftningen... Alltså skall en familj inte kunna "stämplas" om inget har hänt... 

Tänk om vi hade haft samma filosofi inom polisen att vissa brottsmisstankar försvann om man inte kunde gå vidare i utredning efter ett par inledande samtal... Hade ju aldrig hänt... Sverige hade ju gormat för full hals... "Lös våra brott med alla medel!!" 

Om du någonsin varit målsägande (utsatt) eller misstänkt i en polisanmälan så finns det alltid kvar i deras register... Visst, registret rensas men du kan ändå söka på det för att få veta att det lagts i arkivet... Sen kan du knata dit & kolla om du vill... 

Tänk va bra det skulle vara om något liknade fanns inom socialtjänsten & för den delen även sjukvården... Något sökbart register så du skulle kunna få en hint om var detta barn varit aktuell så du vet vart du ska börja leta... 

Min tanke är att integritetsskyddet kommer tyvärr alltid att vinna i "Trygghetsnarkomanlandet Sverige"... Vilket gör att denna information aldrig kommer släppas fri i vårt land... Men min lösning på problemet är hyfsat enkel ;) 

För ett par år sedan fanns det ett fåtal personer, typ 3 eller nått, som jobbade med personer som hade skyddas id... Om du ringde till Skatteverket & ville få ut någon info så blev du kopplad till någon av dessa handläggare... De frågade vem du var, varför du vill ha denna info, vad den ska användas till osv... De bad om dina kontaktuppgifter & sedan ringde en chef upp & du kanske fick ut din efterfrågade info... Vet inte om det funkar likadant idag... Men min grundtanke bygger iaf på detta... 

Låt säga att det fanns en myndighet, låt säga Socialstyrelsen, som hade tillgång till alla socialtjänstsregister i hela landet & alla förhandsbedömningar som görs, även de där utredning inte inleds... 

Då skulle en handläggare i alla ärendet kunna göra en skriftlig begäran till Socialstyrelsen för att få veta var denna familj varit aktuell tidigare... Sen kan enskild handläggare ta kontakt med respektive kommun & begära in handlingar... 

Men tyvärr ser jag inte att detta system kommer implementeras den närmaste tiden... 

Så fram tills dess ;) anmäl... Så vi inte är en del av problemet utan istället en del av lösningen för detta barn... ❤️

tisdag 6 maj 2014

Del 2: "Hur många fler barn ska behöva dö?!?"

Vet du hur ett ärende blir aktuellt på socialtjänsten… Inte? Då ska jag berätta…
 
Antingen ansöka familjen själv om stöd… Det är bara familjen som kan göra en ansökan, ingen annan... Men tro mig, det händer ibland... Jag har suttit med diverse kvasi-ansökningar från släktingar eller till & med skolor som tänker att familjen behöver stöd men där man av någon anledning inte själv vill göra en anmälan.
 
Anledningen till att det bara är familjen som kan göra en ansökan är inget konstigare än någon annan typ av ansökan i vårt samhälle… Ingen kan ju ansöka om ett ICA-kort i någon annans namn utan att riskera att bli anmäld för urkundsförfalskning eftersom man använder någon annans namn.
 
En ansökan leder till att det alltid med automatik inleds en utredning på socialtjänsten… Detta för att familjen skall få sin sak prövad & få ett beslut på utfallet. Varje utredning skall göra en kartläggning över vilka styrkor & behov som familjen har... Den ska påvisa om det finns några/något behov kvar som familjen själva tillsammans med sitt nätverk inte kan tillgodose...

Socialtjänstlagen är en biståndslagstiftning, ingen rättighetslagstiftning... Det innebär att bistånd beviljas efter behov... Inte efter önskemål... 

Biståndet beviljas oftast på max 6 månader & skall följas upp efter halva tiden & omprövas när tiden går ut... Syftet är att socialtjänsten ska alltid jobba för att inte behövas i en familjs liv... Familjen skall bli "självförsörjande" så att säga... 

LSS (Lagen om Stöd & Service till vissa funktionshindrade) är däremot en rättighetslagstiftning... Det innebär att om du har en viss diagnos så har du en lagstadgad rätt till en viss typ av insats... Ofta är detta en livslång insats... 

Om det skulle vara så att familjen inte får den insats/hjälp de ansöker om, skall de få ett avslagsbeslut så att de kan göra en formell överklagan & få sin sak prövad igen. Beslutet prövas då i domstol, i Förvaltningsrätten. Det är alltså inte någon kollega till den beslutsfattande socialsekreteraren som sitter & kollar igen det redan tagna beslutet.
 
Det andra sättet ett ärende kan bli aktuellt på socialtjänsten är genom en anmälan... & det är nu som vi börjar komma in på det viktigaste i detta inlägg... När det kommer till barn som far illa i vårt samhället så finns det ingen plats för "Nånannanismen"... Det vill säga det finns ingen utrymme för att tänka "det där får någon annan ta tag i"... 

Jag hävdar att vi måste se barnen i vår närhet som "våra barn" & ta ett kollektivt ansvar för deras välbefinnande... För risken är ju att om vi "inte vill lägga oss i" utan "låta familjen sköta sitt" så kanske vi indirekt blir medskyldiga till att just "det där barnet" far illa... När det är mamma & pappa som brister & ingen annan väljer att se, hur ska då just "det där barnet" få hjälp?!? 

I Sverige har vi en lagstadgad skyldighet som gäller för alla som jobbar med barn att de genast måste anmäla till socialtjänsten när de får vetskap om eller misstänker att ett barn far illa... Notera att formuleringen är just "misstänker" & inte "vet"... Detta är en tröskel som är medvetet låg satt just för att man inte skall hamna i någon form av "hemma-brottsutredning"... 

Det är till & med så att om du avstår från att anmäla när ett barn misstänks fara illa så kan du bli straffad för det... Du begår ett tjänstefel... 

Kom ihåg att din anmälningsplikt är personlig & kan aldrig delegeras bort... Om till exempel du går till din rektor & villanmäla oro för ett barn men din rektor säger nej... Om du inte själv då skriver en anmälan så riskerar även du att polisanmälas för tjänstefel... 

Trots att denna formulering är skriven så pass "lågt" & att skyldigheten kommer med ett straffansvar, så är detta ständigt ett återkommande aber... Jag har haft samtal med rektorer som, med nästan en hint av stolthet i rösten, har berättat för mig att denna någon minsann varit rektor o 32 års tid & aldrig gjort en socialtjänstanmälan... Jag har ju då aldrig kunnat hålla mig utan högljutt deklarerat att Rädda barnen har gjort studier som visar på att det är ca 3 barn i varje klass som far illa... Jag har då snällt bett rektorn fundera på hur många klasser denna någon haft under alla sina 32 år, hur många barn det är i varje klass & hur många barn det faktiskt blir som denna någon har missat... 

Ta mig inte fel... Jag förstår att det kan vara tufft att skriva en orosanmälan, jag vet... Jag skrev en själv senast igår... Dock tänker jag att om man väljer att jobba med barn så får man liksom inte glömma bort att det är ett enormt ansvar, det är några av de mest utsatta individerna i vårt samhälle vi får ansvar för... Man får ta det lätta tillsammans med det svåra... 

Du som lärare/förskolelärare/kurator/skolsyster... Du kanske är den enda som detta barnet litar på... Du kanske är den som "ser" barnet mest av någon på hela dagen... Våga då äga ditt ansvar & tänk att du våga se... Det finns alltid en risk att du missuppfattat situationen, inte så kul alla gånger... Men ännu värre, tänk om du hade rätt & inte agerade!!!

Du, som inte faller inom kategorin som har en lagstadgad anmälningsskyldighet, rekommenderas av Socialstyrelsen att alltid anmäla när du misstänker att ett barn far illa... 

Tänk på att "Bobby" befann sig mitt i samhället i Sverige 2006 & kunde misshandlas till döds utan att ens en endast gång bli aktuell på socialtjänsten... Det är en skamfläck, att bära, för varenda vuxen i hela vårt rike! 

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn ❤️

(Desto mer jag skriver, desto mer kommer jag på att säga ;) det blir en del 3 oxå) 



måndag 5 maj 2014

Hur många fler barn ska behöva dö?!?

Hela Sverige skriker efter en förändring & det är något bra... Skrik på!!! Desto fler röster som hörs desto bättre är det... Särskilt är det bra om det "inte bara" är socialarbetarfolk som ropar... 

För 8 år sedan fick vi lära känna "Bobby", nu kommer vi få lära känna ett nytt barnnamn som kommer sända kalla kårar längst vår ryggrad... 

Frågan är dock om Sverige vet vad som egentligen behövs förändras? Frågan är hur Sverige skulle reagera om de verkligen visste på riktigt hur det kan fungera på ett helt vanligt socialkontor i Svearike... 

Jag kan slå vad att många många kollegor till mig i "branschen" känner obehag när de läser om lilla flickan i Karlskrona... Inte konstigt tänker kanske du. Vem känner inte obehag över att en 8-åring inte längre finns ibland oss... Det är dock inte "bara" detta obehag jag pratar om, utom ett helt annat obehag... Ett som vi inte delar med resten av Sverige.. 

Jag kan nämligen tänka mig att många av oss socialarbetare som hunnit jobbat i några år tänker: "Det är bara rena rama turen att det inte har hänt fler gånger än vad det redan har gjort"... 

Många av oss har med hög sannolikhet ett eget ärende som vi minns lite extra när vi läser om lilla loppan i Karlskrona & en obehagligt stark tanke är: "Det skulle kunna varit jag!" 

Det finns en artikel som rullar runt på fejjan (jag har själv delat den för jag tycker att den är så viktig) som handlar om att man INTE får lov att göra fel när barn far illa... & det är så viktigt att det tål att sägas igen... NÄR MAN JOBBAR MED BARN SOM FAR ILLA SÅ FÅR MAN ALDRIG GÖRA FEL... 

Just därför är följande tankar så viktiga!!! Eftersom det inte är robotar som jobbar som socialarbetare så är det oundvikligt att fel kommer att begås, precis som i alla andra yrken... Dock är det här sååå mycket viktigare att dessa fel blir så minimala som möjligt, med så lite mänskligt lidande som möjligt... 

Jobbet är många gånger både akutstyrt & känslomässigt påfrestande vilket gör att det är livsviktigt att det finns satta rutiner, en struktur som alla kan som ett rinnande vatten... Men jag hävdar ändå att det viktigast av allt är ändå att det finns en ledning som förstår sitt uppdrag, ett led med chefer som vet vad de sysslar med & som alltid, alltid finns där som stöttning till sina handläggare... 

Ledningen i Karlskrona har gått ut & sagt att en del av lösningen är att "den här socialsekreteraren inte kommer att få jobba med denna typen av ärenden igen". Detta efter att chefen för socialtjänsten sitter i tv & uttrycket att de har som rutin att skicka pm/anmälningar med postgång till den berörda handläggaren... Postgång!!! Barnet hinner ju dö 364274887 gånger om innan posten hunnit fram... Detta uttalandet påvisar att de, i mina ögon, inte har brustit i sina rutiner... Detta påstår jag eftersom för att kunna brista i en rutin så måste man från början ha en rutin... & att vidarebefordra alla anmälningar, inklusive akuta, via postgång är INGEN rutin att tala om... 

Detta uttalande är för mig lika tokigt som när ordförande i en socialnämnden (i en kommun jag jobbat i) uttalade sig i tidningen med meningen: "Vi har nu ändrat rutinerna så att ingen enskild handläggare kommer kunna omhänderta något barn igen"... 

Problemet, i min dåvarande kommuns fall, var dock att denna ordförande som uttalade sig hade någonstans på vägen missat det faktum att namnunderskrifter på varenda LVU-ansökan (Lagen om Vård av Unga) är ALLTID en ordförande i socialnämnden... Alltså va det ingen enskild handläggare som hade omhändertagit detta barnet heller... utan just denna ordförande själv som hade skrivit under LVU-ansökan som man nu försökte anstå ansvar ifrån... 

När man varje dag möter de allra mest utsatta i samhället så är det ovärderligt att ha en bra chef... En chef som tro på en, stöttar en & som delar samma sociala patos som en själv... Det är viktigt att de som är chef har kunskap, civilkurage & förmåga att leda... Det är även livsviktigt att dessa chef vågar säga ifrån, rätta till misstag & ta obekväma samtal med medarbetare... 

Jag har haft både supergrymma chefer & chefer som är en "JO-anmälan waiting to happen". Här nedan kommer en beskrivning av två av dessa ledarskap... 

En chef hade filosofi: "Man är ingen "riktig" socialarbetare om man förväntar sig att det är ett mån-fredag, 8-17 jobb"... 

- Samma chef har verkligen levt upp till sin egna tes... Det visade denna någon, när jag skulle vara med på ett bevakat umgänge (det gällde ett barn som var omhändertaget & enbart fick träffa sina föräldrar med närvarande socialsekreterare) & jag fick denna kommentar när jag gick dit i slutet av ordinarie arbetsdag: "Jag väljer att jobba över ikväll så du inte är här ensam, kom upp på mitt rum efter ni är klara så du kan prata av dig lite innan du går hem." 

En annan chef sa till mig inför ett omedelbart omhändertagande (det fanns ingen annan kollega att tillgå, så jag fick åka själv... Detta innebär alltså att jag åkte ensam hem till en familj & plockade med mig det barnet från föräldrarna): "Jag kommer inte finnas tillgänglig på telefon för dig eftersom jag tänkte gå på min yogalektion"... 

- Samma chef säger dagen efter följande mening till mig: "Jag slog en signal på din mobil vid 22-tiden igår, men den var avslagen så jag tänkte att du va hemma igen tryggt i din soffa"... Mitt svar blev: "Ja, eller så hade jag hunnit bli ihjälslagen & mobilen va söndertrampad..."

Gissa vilken av dessa chefer jag kände mig mest trygg med?!? & gissa om jag som socialarbetare gör ett bättre eller sämre jobb desto tryggare jag känner mig?!? 

Inser ju nu att detta inlägg är galet långt & jag har masssssor kvar att skriva om :) tror det får bli min först serie... Återkom gärna imorgon för del 2 ;) 

måndag 28 april 2014

När jag gjordes va de slut på reglage...

Detta är en tes som jag ofta för i mitt liv... De va slut på reglage när jag gjorde...alltså är allting antingen på eller av :) 

Tyvärr så en hyfsat användbar egenskaper, som på mig i stort sett ständigt är på "off-läge", det är tålamod... Vi är inte goda vänner!!! 

Som tur väl är behöver jag sällan ha tålamod med mer än en sak på samma gång & då brukar det funka bra... men när det blir lite overload på den fronten då blir jag som en tjurig 5-åring... Så blev det i helgen... 

Så till alla er som frågar hur jag alltid kan vara så positiv & se humor i det mesta... Detta inlägg är till er, efter ni läst kommer ni aldrig mer tänka så ;) 

Först började min kära lilla ajfåne att strula med mig på lördagen... & är det något jag har noll tålamod med så är det när teknik inte funkar... Det bara SKA funka :) 

Iaf så har min "stäng av" knapp gått hädan... Från ett tryck till nästa, poff, gone! 

Jag tog till min alltid trogna vän vid okunskap... Google! & snabbt hittade jag den exeptionellt fiffiga tekniska hjälpsaken ;) "Assestive Touch" 

Du hittar den under: Inställningar, hjälpmedel... Slå på den & du få tillgång till en liten "knapp" som dyker upp på din hemskärm... Den är superfiffig... Du kan flytta den hur du vill, du kan se igenom den när du inte använder den & när du trycker på den så får du upp en liten meny med diverse bra grejor... 

Härifrån kan man faktiskt göra det mesta... Trycker man på knappen "Enhet" så kommer man till en annan sida... 

Här kan man stänga av, låsa med mera... 

Sen en ännu fiffigare grej (som jag hann få ett lite smärre ångestpåslag ;) nu på morgonkvisten... Innan jag hittade en film på youtube som berättade hur jag skulle göra) är hur man gör en skärmdump utan "stäng av" knappen... 

Det är nämligen så att om du trycker på knappen "..." så kommer du till en sidan där det finns en knapp som heter just "skärmavbild" :) Jag kan ju, av ganska sjävklar anledning inte ta en skärmdump på den menyn eftersom hela dennes funktion är att försvinna & ta en skärmdump på luren :) sweet... 

Detta va första tålamodspåfrestningen... & för en person som ALLTID stänger ner sin lur med denna knapp så blir det en hyfsat återkommande påminnelse ;) Man skulle även kunna hävda att det troligtvis är anledningen till att den inte vill vara med oss längre ;) 

På söndagen följde nedanstående tålamodspåfrestningar: 

Tålamod 1: Fixa cyklarna (något som skulle ha gjorts i snart 1 år på grund av att det är tråååkigt) eftersom jag skulle hoja hem på mysfika med sötaste Linda... 

Fixet innebar: byte av sadel, montering av ringklocka & stänkskärmar bak & fram... 

Då undrar ju jag, vad är det för nazist som jobbar med att rita beskrivningen & lägger ner tillhörande tillbehör i påsen?!? Det går aldrig att förstå beskrivningen om man inte själv skapat produkten & därmed inte skulle behöva beskrivningen! & hur kommer det sig (iaf när jag monterar saker) att det alltid finns en eller två mojänger kvar i påsen som man inte vet vad de hör hemma! 

När cyklarna sen va färdigpiffade... Ja, då är det ju så klart ingen luft i däcken... 

Tålamod 2: För 162787359 gången i rad förbannar jag den cykelhandlare som sålde en cykel till mig med "racing-ventil"... Hallå!!! Var någonstans på fröken Olsson får du överhuvudtaget någon som helst form av indikation på att "racing"-anything nog är rätt väg att gå :) 

För er som har lyckan att inte veta vad en "racing-ventil" är så kan jag meddela att det är en übersmal liten ventil som är heeeelt omöjlig att pumpa om man inte har en adapter-ventil... 

Tålamod 3: Leta efter adapter-ventilen... Jag haaatar verkligen att leta efter saker :) 

Tålamod 4: Fundera ut hur jag ska komma till Linda utan cykel (Nej... Jag hittade INTE adapter-ventilen ;)) 

Darlingen erbjuder sig (vågar vid detta läge förmodligen inget annat ❤️) att skjutsa mig... Fast det är helt på andra hållet som han ska på & fast att han redan är sen (för att han har hjälpt mig leta efter ap-ventilen :)) 

& sen kan jag ta tåget hem från Täby centrum (ja, jag vet att jag hade kunnat göra samma sak på väg dit men nu kom jag inte på det just då... & nu är det lite sent ;)) 

På väg hem till Linda så får jag dåligt samvete för att jag va som en liten sur 5-åring & säger till Darlingen att han kan släppa mig vid ängen så kan jag ju snedda över på något sätt... Det bör ju inte vara så svårt att hitta???!

Tålamod 5: Oinsikten att jag inte alla känner till Täby än!?? 

Tålamod 6: Att vara vilse... Thank god för gps:en i mobilen... 

Tålamod 7: Sitta & njuta i solen med fina vännen, god fika... & just då inse att jag glömde tågkortet hemma, alltså inget tåg hem utan knata...

Tålamod 8: Samtalet med killen på Appel-store & jag får veta att garantin på mobilen gick ut för 32 dagar sen & om jag vill lämna in den på lagning som kommer det gå på 1600 kr... 

Tålamod 9: Samma sekund som jag inser att korken på påskmusten som jag har i min hand inte är påskruvad... Denna insikt kommer alltså till när jag böjer mig ner för att ta upp kassen... Påskmust över hela mig & kassen... 

Tålamod 10: Matlagningsincidenter på kvällen... Tappar mjölken, häller ut oljespadet från de soltorkade tomaterna över heela diskbänken & fyller pajen för mycket så äggsmeten rinner ner mellan spisen & bänken... 

Tålamod 11: När jag öppnar det nyinköpta köttet från affären & möts av en doft som troligtvis är svettdoften från nazisten som gör beskrivningen till skärmarna... Vidrigt! 

Helgen har dock haft underbar stunder... Födelsedagsmiddag för finaste vännen... Fika på Sjöstugan med härligt folk... Mysfika med sötaste Linda... & sen min magiska darling som på något sätt alltid får mig att landa på fötterna igen ❤️

Så jag sägs för en gång skull... Tack gode Gud för att det är måndag ;)