Helmer i mitt ❤

Minns ni Helmer? "Min" hemlösa man som jag adoptera & döpte till just det... Helmer... Detta av anledningen att han pratar inte svenska, jag vet ärligt talar inte vilket språk det är han talar men det är oväsentligt...

Han vann ju mitt hjärta med sitt stora tandlösa leende när han varje morgon vinkade mig välkommen när jag var mer död än levande på väg in till mitt morgonkaffe på Donken...

Om ni minns så slutade ju vår relation lite snöpligt... Jag må ju vara den enda människan i världen som lyckats med konststycket att "välgörenheta-ihjäl" en relation... Han sluta ju helt enkelt vilja ta emot min utsträckta hand i form av en varm kopp kaffe & en macka...

Så här i efterhand kan jag ju se vissa tecken på att han försökte dra gränser för vår relation... Han sov (eller det kan ju varit så att han "sov") ibland när jag kom in... Men sådana små problem stoppar ju sällan fröken Fixare-Olsson... nej nej, en penna & en servett & texten: "Good morning :) /Lina" som lades under mackan på sovbordet fixade ju lätt till detta...

Ja, eller nu va det ju så att det funka galant för mig... Oklart vad Helmer ansåg om detta :) Troligtvis att han ansåg att hans försök till ett "tack, men nej tack" gick rakt förbi mig utan att jag fatta ;)

Men Helmer... Vi hade ju trots allt 1,5 år tillsammans :) & vi fick ju Kennedy på köpet kan man säga... Kanske jag snäppet lite mer än du ;)

I alla fall så såg jag idag igen Helmer & jag blev ju såååå glad över följande:
1: han lever & ser ut att mår bra
2: han mumsade på en macka ❤
3: han har inte flytt Sthlm för att komma ifrån denna desperata kvinna som alltid kommer med en kopp kaffe & macka ;)

För er som inte är vän med mig på Facebook så kommer här en sammandragning av mina statusuppdateringar om denna historia :)

När jag bodde på söder så åkte jag inom McDonalds & köpte en morgonkaffe varje vardag innan jobbet... Efter ett tag, för cirka 2 år sen, la jag märke till att det alltid, precis när man kom in, satt en gammal, gammal man, som med största sannolikhet är hemlös...

Jag fick ögonkontakt med honom & började le & göra en godmorgon-nick varje morgon & varje gång sken han upp som en sol, vinkade & log sitt allra mest tandlösa leende :)

Eftersom jag lever efter devisen att vi skapar det samhälle vi vill leva i så bestämde jag mig för att gå från tanke till handling... Sagt & gjort under de nästan 1,5 åren köpte jag varje morgon numera 2 koppar morgonkaffe & 1 macka till Helmer... Han blir grymt glad... I början iaf...

Efter ca 1 år försvann han & va borta ett tag... Säkert 5 månader... Så pass att jag hann fundera mycket på vad som hänt med honom...

Men sen en morgon satt han bara där igen med sitt stora leende :) & jag blev på riktigt väldigt glad & vår relation började igen...

Det är här Kennedy stiger in i bilder... ett visst oväntat "orosmoment" som kom in från hörnet ;)

En morgon efter mitt vanliga kaffe/mack-stopp hos Helmer så haffade Kennedy (som för övrigt jobbar på Donken) mig i dörren & frågar på knagglig engelska hur det kommer sig att jag alltid är så snäll mot Helmer...

Iaf, vi chitchattar en stund & sen gick jag... Ca 2 minuter senare när jag är ute på gatan hör jag någon som ropar bakom mig... Jag vänder mig om & ser en springande Kennedy som kommer efter mig viftandes med en lapp med hans telefonnummer, han vill att vi ska bli kompisar... Direkt oklart om han oxå önskade en morgon macka/kaffe ;) Men klart är iaf att han ville träffa mig...

Dilemma!!! Eftersom jag va direkt ointresserad av att träffa honom (annars hade ju detta varit ett sjukt coolt sätt att ta kontakt... har faktiskt själv gjort på liknande sätt i min ungdom ;))

Iaf... Diskuterade detta friskt med vänner & kollegor eftersom det fanns en hög insats här på spel... Mitt morgonkaffe!!! Alltså ville jag helst inte sluta uppsöka Donken på morgonen...

Till slut kom en vän på att om han tog kontakt med mig igen kunde jag ju alltid säga att jag hade en sjukt svartsjuk pojkvän... Briljant tänkte jag :) det hajjar ju alla!!!

Trodde jag ja... Jag drog denna nödlögn för Mr K men jag tror fasiken bara det väckte någon form av tävlingsinstinkt... För innan jag visste ordet av var jag både utbjuden på middag, lunch & en veckas semester på Gotland... & för att vara tydlig så hände inte allt detta vid samma tillfälle, utan vid 3 olika tillfällen under säkert en period på 6 månader...

Jag bara typ: "WTF"... I ren panik (är ju inte alltid den skarpaste kniven i lådan ;) men det är ett helt annat inlägg en annan dag) så försökte jag komma undan (& på engelska oxå & INNAN morgonkaffet) så jag ljug friskt!!! Något jag verkligen egentligen inte tror på... men helt ärligt kände jag att han inte lyssnade på mig... & ibland är det bara nog...

Av någon anledning så valde min hjärna den mest svåruttalade lögnen... Nämligen:
Jag: "Sorry, I'm busy, I'm working"
Mr K: "The whole weekend?"
Jag: "Yes"
Mr K: "But you have to eat lunch sometimes"
Jag: "I'm working in the Archipelago"

Prova & säga det en fredagsmorgonen innan morgonkaffet ;)

Iaf... Någon gång mellan att Mr K bjud mig till Gotland & lögnen om Skärgårdsjobbet från min sida så hände något oroväckande med min & Helmers relation...

Jag tror på riktigt att jag till slut förnärmade honom med min omtanke... Sjukt hemsk tanke faktiskt nu när jag återupplever den igen... Men jag tror han kände att det blev jobbigt så han slutade sitta där på morgonen... Sista gången jag träffade honom så såg han faktiskt direkt obekväm ut :(

Men nu är jag iaf glad igen över att se att Helmer lever & verkar må bra :) det är ju trots allt det viktigaste i kråksången... & jag lovar nu här dyrt & heligt att låta Helmer vara ifred ;) Jag får helt enkelt hitta nya ställen att ösa mitt behov av att hjälpa till i :)

Jag hade egentligen tänkt ut ett helt annat morgonbloggsinlägg om mina morgonkvistsovvanor men det försvann i samma sekund som jag såg Helmer :) får bli morgondagens inlägg ;)

Fridens...


- Posted using BlogPress from my iPhone