Mister du en står det hundra åter, kysser du en står det tusen & gråter...

...det sa alltid min mamma när jag va liten & hade hjärtesorg... en normal unge hade kanske varit nöjd med det & funnit någon form av tröst...

Inte jag dock... Jag börja genast grubbla på varför det bara va 100 som stod åter? & vad skulle hända egentligen om jag inte gilla någon av de 100? Det fanns ju faktiskt ingenstans i den texten där det garanterades att jag hade fått handplocka dessa 100... & tänk tanken... man kommer till 99 & är sådär nöjd... Knappt ingen press på Mr 100 ;)

Det va då som förhandladet med kärlekens gudar (ville inte riskera att missa någon så jag tog alla 3 på en gång) började & det lät typ... "Hördenini... Afrodite, Eros & Amor... vad ska man behövs göra för att få 100 nya?!?"... Dock uteblev svaret alltid... Kan vara så att kärlekens mästare inte vill bli kallade för just "Hördenini" ;)

Iaf så inser jag ju att mamsen va lite före sin tid... hon visste bara inte om det då... men hon pratade egentligen om nätdejting, för där är det precis sådär :) på gott & ont ska tilläggas... men det finns alltid någon ny, lite bättre, lite mer spännande & lite snyggare bara ett klick bort...

Men ibland måste man ju bara ta steget & våga välja & sen liksom stå där med sitt enda lilla ägg i korgen :) för belöning kan ju vara alldeles... alldeles underbar ;)

Men som vanligt finns det ju några saker kring hela den hägringa dejtingvärlden som jag filosoferar lite extra kring... Helgens grubbel som diskuterades friskt, tillsammans med vackra L, & som dessutom va en ganska rolig diskussion faller lite inom kategorin: "varför är det så svårt att säga tack men nej tack?!?"

Jag anser att vi (iaf de killar som jag dejtar) har kommit upp i en ålder som faller inom kategorin vuxna... Vi är ju alla trots allt minst 30 fyllda :) & vi vet ju alla att det är galet svårt det där med klickeriandet... Alltså bör det ju inte vara hjärnkirurgi att lista ut att det inte alltid klickar...

Fasiken jag menar jag har ju massa med sjukt sköna människor kring mig som jag gillar skarpt & vissa till & med älskar djupt... Men steget från det till att jag vill vara pojkvän/flickvän är ju långt :)

Jag har efter alla dejter jag varit på där jag känt att det inte klickat från min sida meddelat person i fråga detta... Helt enkelt för jag tycker att det handlar om respekt... & för att jag inte är ute efter att leka med folks hjärnan... Dock ska ju tilläggas att dessa meddelanden har tagits emot med varierande resultat vilket inbland gjort att jag önskat att jag inte va den typ som jag är... men men, (för att citera en annan som som min mamma sa när jag va liten) ger man sig in i leken, får man leken tåla ;)

Men det har ju hänt (1 eller 2 gånger... ABSOLUT inte fler gånger ;)) att killen inte klicka med mig (jag VET!!! jag är oxå chockad över detta & hade jag inte upplevt det själv så hade jag aldrig trott på det ;P) & då är det faktiskt sällan man får något avslut... Specillt inte när det verkar finnas en heeel uppsjö av karlar där ute som inte kan meddela sig & säga tack, men nej tack... Utan det blir bara tyst!!!! Något som fröken här generellt inte är helt bra på...

Men som med det mesta i mitt liv så väljer jag att tänka så här... Jag gav mig själv iaf en chans till något som skulle kunna bli jäkligt bra... Att det inte gick hela vägen hem, det suger ju så klart röv just då men helt ärligt så oftast har jag ju haft riktigt kul på vägen dit & sen att den snubben inte fatta vad han gick miste om... tja, det kan ju inte jag hjälpa ;P (För er som inte förstår det så JA!!! Det finns extremt mkt ironi i rösten där, en skvätt av försök till att rädda det som räddas kan... men framförallt 100% ärlighet)

I alla fall så är fallet så här... Jag väljer att inte deppa loss... dejting går ju ut på att de ska klicka & gör det inte det så är det ju helt ärligt inte kul för nån... Sen vill jag ju inte ha någon som inte vill ha mig :)

Men trots detta är ju hoppet alltid det sista som överger... Jag menar, det kan ju vara så att han varit med om en olycka som gör det omöjligt för honom att höra av sig till mig... & ja, jag är medveten om hur sjukt det där lät men gissa hur logiskt det har låtit i min hjärna vid flera tillfällen ;)

Iaf... För att säkerställa & inte bränna några broar om nu så är fallet så tänker jag att humor med en viss touch av syra alltid går hem... Det hade det iaf gjort hos mig ;) Så... Säg det med humor...

Här kommer ett äkta autentiskt "har du dumpat mig eller inte" sms som jag skicka för sisådär 1,5 år sen... Alltså inte igår även om jag tänker att man kan läsa detta inlägg & få tanken att jag blev dumpad igår... Det stämmer alltså inte!!! Dumpningen skedde i lördags ;P NEJ!!! Återigen, jag bara lajjar med er...

Iaf åter till sms (som jag själv tycker är askul men risken finns ju att ni numera ändrar åsikt om mig... Fast troligtvis inte, ni känner ju mig):

"Jäkla trist att det är så kass mottagning hos dig... Inte ett enda av alla dina sms har kommit fram till mig... Antar ju att du självklart funderat ut nya vägar att komma i kontakt med mig... Ett tips, vid röksignaler måste man få till en rejäl eld, gärna lite fuktig virke så att det blir mkt & mörk rök, lättare att se då... Kan ju även tänka mig att du försökt nå mig vid etern... Bara så du vet, jag lyssna på P3... Ett annat lite mer "wild and crazy" alternativ är ju skywriting... men man får dock ha med sig i beräkningen att det finns en stor felmarginal med det alternativet, jag jobbar ju trots att inomhus... hm, tricky... enklast är ju helt klart att du ser till i kommer ut från radioskuggan ;)"

Hade jag fått detta hade jag iaf tänkt att det där är en person med stor portion humor ;)

Tjipp :)


- Posted using BlogPress from my iPhone